Spenderade nyårsafton med mitt traditionella Star Wars-maraton, vilket avslutades runt två tiden på nyårsdagen. För att undvika misstaget från förra året, då jag valde att glo igenom den ursprungliga trilogin, prequel-trilogin, de två antalogifilmerna och de två första delarna i den senaste trilogin, så valde jag att gå ”old school” och bara se de sex första filmerna. De övriga filmerna får vänta, inte nödvändigtvis för att de är dåliga per sig, utan för att jag sabbade dygnsrytmen senast och inte vill upprepa det misstaget igen.

Som vanligt sker maratontittningen i kronologisk ordning, vilket innebär att man tvingas genomlida en riktigt dålig (The Phantom Menace, 1999), en halvdålig och intetsägande (Attack of the Clones, 2002) och en knappt godkänd (Revenge of the Sith, 2005), innan man får sätta tänderna i den ursprungliga trilogin. Även om dessa tre ursprungliga filmer inte är utan brister, och att många specialeffekter inte åldrats med någon större värdighet, så håller de fortfarande hög klass i jämförelse med prequel-trilogin. Tempot är förhållandevis högt i de tre filmerna, och det finns en uppenbar kemi mellan skådespelarna som spelar huvudkaraktärerna.
Vilket är precis allt det som saknas i prequel-trilogin, vilka alla lider av ett ojämnt tempo, uselt manus och allt mer uppgivna skådespelare som bara verkar vilja komma därifrån. Det som utmärkte den ursprungliga trilogin var kemin mellan Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford. Något som saknas fullständigt i prequelfilmerna. Där det finns en hel del dynamik mellan Luke, Leia och Han, så saknas den fullständigt mellan Anakin, Padmé och Obi-Wan i prequelfilmerna. Det är stelt och intetsägande, vilket förstärks av det bedrövliga manuset, skådespelarinsatserna och att George Lucas tyckte det var en bra idé att kasta in varenda kärlekskliché det finns i berättelsen.

Men nu var det inte de usla specialeffekterna, det träiga manuset eller bristande skådespelartalang jag tänkte tala om. Utan istället är det något som slår mig varenda gång jag tittar på prequelfilmerna, och sedan ser originalfilmerna. Nämligen hur George Lucas kunde missa så otroligt mycket i sitt eget bakgrundsmaterial, och skapat gigantiska kontinuitetsluckor, vilka är så stora att man köra stjärnkryssare igenom dem. Men eftersom det finns så många, så tänkte jag bara ta upp ett par stycken.

Owen Lars, Luke Skywalks farbror
Owen Lars, Luke Skywalks farbror

Hur känner Owen Lars och Anakin Skywalker varandra?

Det första kontinuitetsluckan som jag reagerade på, är hur relationen mellan Anakin Skywalker och Owen Lars beskrivs i prequelfilmerna och originaltrilogin. I A New Hope får man intrycket att de båda bröderna stått varandra nära, och att de båda förmodligen växt upp tillsammans. Det framgår även av Obi-Wans berättelse att Owen inte var speciellt road av Anakins beslut att lämna gården och ge sig ut på äventyr med Ben Kenobi/Obi Wan Kenobi. Något som är tydligt när Luke i början av filmen, när Owen svarar väldigt svävande på hans fråga om han vet vem Ben Kenobi är. När sedan Luke berättar för Obi-Wan, så får han svaret att han tror att Owen är rädd att han ska med sig Luke på något galet äventyr, precis som han gjorde med Anakin. Vilket är en mycket underlig förklaring, då relationen mellan Owen och Obi-Wan, inte är helt klarlagd i prequelfilmerna. De möts väldigt flyktigt i slutet av Revenge of the Sith, när Obi Wan lämnar över en ung Luke Skywalker till paret Lars.
En annan lite motsägelsefull händelse på samma tema, sker i inledningen av filmen när familjen Lars äter middag. Luke blir upprörd över att han måste bli kvar ett år till på familjens fuktfarm, och lämnar middagsbordet. Owens fru Beru säger då till sin man ”han är för lik sin far”, varpå Owen svarar ”det är det jag är rädd för”. Vilket återigen stärker bilden av att de båda bröderna, och även Beru, känner varandra väl, men också att Owen på något känner till Anakins öde, eller åtminstone delar av det. Riktigt hur de kan veta vad som sker med Anakin, förklaras aldrig.

När vi i Attack of the Clones får träffa Owen Lars, så är mötet mellan de båda bröderna snabbt överstökat. Ska man vara petiga så är de inte ens släkt, utan snarare kan betecknas som ”plastbröder”. Efter att de hastigt presenterats för varandra i vuxen ålder, och där Owen kallt konstaterar att de på något sätt nu är bröder, fast de egentligen inte är det, ger sig Anakin iväg för att försöka rädda sin moder som kidnappats av sandfolket. När han sedan återvänder till Lars gård med sin döda mor, avbryts begravningsceremonin av R2D2 och C3P0 som berättar att de fått ett viktigt meddelande från en viss Obi-Wan och att den ville komma i kontakt med Anakin. Efter att ha hört meddelandet och skickat det vidare till Jeditemplet, så beslutar sig Anakin och Padmé för att bege sig till Geonosis för att hjälpa Obi-Wan.
Nu är jag mycket väl medveten om att Lucas inte är speciellt skicklig på att beskrivs tidsåtgången i sina filmer, och att det således är svårt att riktigt avgöra hur mycket tid som egentligen spenderas på de olika platserna i filmerna. Men oavsett det, så kan de båda plastbröderna inte spenderat allt för mycket tid tillsammans. För att skydda Padmé från de lönnmördare som är utskickade efter henne, så får Anakin i uppgift att föra henne till hennes hemplant Naboo. Här förklarar Anakin sina känslor för henne, samtidigt som han plågas av återkommande(?) mardrömmar om att hans mamma är döende. Fullt medveten om att han inte bara bryter sin order att skydda Padmé, hans agerande tyder på att också fortfarande hyser varma känslor för sin mor, beger sig Anakin till sin hemplanet Tatooine. Här han nu försöker leta rätt på vart hans mamma finns, och efter att ha stött på sin tidigare ägare Watto, så leder spåren honom och Padmé till Clieg Lars farm. Här träffar han alltså sin vuxne plastbror och dennes flickvän Beru.
Samtidigt som vi får följa Anakins öde, så bedriver Obi-Wan sina egna efterforskningar över vem som försöker mörda Padmé, vilket först leder honom till Kamino, och sedan Geonosis. Väl på Gensosi bevittnar Obi-Wan ett möte mellan separatisterna, där de lägger ut sina framtida planer för hur man ska bekämpa Republiken. En skakad Obi-Wan beger sig till sitt rymdskepp för att varna Jedirådet, bara för att inse att hans sändare saknar räckvidden att nå Coruscant. Istället försöker han kontakta Anakin, så han kan vidarebefordra hans sändning till Jedirådet, vilket alltså sker i samband med att Anakin är ute och slaktar sandfolket som hämnd för att de dödat hans mor. I prequeltrilogion får vi vänta tills slutet av Revenge of the Sith innan Obi-Wan träffar paret Lars, när han som sagt lämnar över Luke som baby till dem.

Hur mycket tid förflyter? Tja, det är som sagt svårt att säga, men förmodligen inte tillräckligt länge för att Beru och Owen Lars ska kunna lära känna Anakin speciellt bra. Även om vi leker med tanken att det initiala mötet är mer omfattande än det ges sken i filmen, så lär det knappast vara så pass långvarigt att paret Lars kan få en djupare inblick i vem Anakin är. Speciellt som hela omfattningen av om Anakin/Padmés äventyr, begränsas av Obi-Wans jakt på lönnmördaren. För även om Obi-Wan inte omedelbart beger sig till Kamino, och därifrån till Geonosis, så spenderar Anakin/Padmé tid med att resa både till Naboo och senare hennes isolerade slott ute i sjöregionen. Ironiskt nog är Padme den som spenderar mest tid med familjen Lars, då hon blir lämnad ensam på gården medan Anakin ger sig iväg för att leta rätt på sandfolksstammen som kidnappat hans mamma.
Den andra stora frågan är förstås hur paret Lars kan veta att Luke brås på sin far, när de önskar lämna planeten. Återigen har vi ett bevis för att mötet mellan de båda inte var ett hastigt överstökat möte, utan att Owen och Anakin måste växte upp tillsammans, och att den senare redan då uppvisade tecken på rastlöshet och vilja att bli något större än en fuktfarmare. Men Anakin var aldrig fuktfarmare. Vad som ytterligare komplicerar det hela är att paret också av allt att döma, se resonemanget ovan, är medveten om att Anakins rastlöshet också på något sätt blev hans fall. Hur kan de veta det om de inte på något sätt haft en djupare relation? Även om de kanske inte är medvetna om att Darth Vader är Anakin, så är det uppenbart att farbroderns agerande, att på något sätt insatt i sin brors uppgång och fall. Att Obi-Wan, i samband med att han träffar familjen för vad jag förväntar mig är första gången, skulle berättat att Anakin gått över till den Mörka sidan, ser jag som föga troligt.
Visst man kan resonera som så, att Obi-Wan berättade om Order 66, och att framväxande Imperiet skulle komma och leta efter Luke. Vilket leder till den stora frågan, varför ger man honom Anakins efternamn och inte sina adoptivföräldrars? Man gjorde det ju med Leia, vilken dessutom verkar fullständigt ovetande om att hon är adopterad, medan Luke verkar känna till det från dag ett.
Det finns även en underlig passage i Return of the Jedi, när Luke frågar Leia om hon har några minnen av deras mamma. Leia säger sig ha väldigt vaga minnen av henne och att hon bar på en stor sorg. Här kan man förstås vara snäll lägga ut en räddningsplanka åt Lucas, och att det är Leias adoptivmor hon hänvisar till. Men även detta ställer till problem, då det någonstans gör gällande att man aldrig berättat för Leia om att hon är adopterad, och att hon först i Return of the Jedi, får veta sanningen att hennes fosterföräldrar ljugit för henne. Vilket man kan tycka borde vara en smått traumatisk upplevelse, som visserligen kanske kontras med att hon får veta att hon är dotter till Darth Vader.

Obi-Wan Kenobis läromästare Qui-Gon-Jinn
Obi-Wan Kenobis läromästare Qui-Gon-Jinn

Vem var Obi-Wans läromästare?

Den andra, och kanske mest irriterande, missen från George Lucas, infinner sig i The Empire Strikes Back när Luke Skywalker befinner sig på Dagobah. Efter att nästan dött i en snöstorm på isplaneten Hoth, så uppmanas Luke av Obi-Wans spöke att bege sig till planeten Dagobah och uppsöka Yoda för att lära sig med om Kraften. Luke beger sig till Dagobah, där han efter att ha kraschlandat sin X-Winge i en sjö, till slut får möta Yoda. Men mötet mellan Luke och Yoda går inte bra, då Luke inte förstår att den lilla gröna grodan han möter är den stora jedimästaren. Till slut tröttnar Yoda, och säger högt för sig själv att han inte kan lära Luke något, då han är alldeles för otålig. Varpå Obi-Wans spöke svarar ”var jag annorlunda?”, och de börjar diskutera som om de varit mästare och padwan.
Men i prequelfilmen så var Obi-Wans mästare inte Yoda, utan Qui-Gon-Jinn. Visst, i Attack of the Clones så framgår det att Yoda verkar haft delansvaret i att utbilda Younglings fram tills de ansågs mogna att tas över av en jedimästare, men det är ändå att greppa efter halmstrå. Speciellt som det låter från konversationen som om de varit just mästare och lärjunge, och inte att Yoda bara var en av många lärare som Obi-Wan haft under sin barndom. Att barn och ungdomar är ansvarslösa och saknar tålamod, kan knappast anses vara några speciellt unika egenskaper, och bör således inte gjort att en ungdomlig Obi-Wan utmärkte sig nämnvärt från övriga i sin årskull. Tittar vi på hur t.ex. Ashoka beskrivs i Clone Wars, så uppvisar hon dessa drag vid flertalet tillfällen.
Men även om vi leker med tanken att Yoda var Obi-Wans mästare, hur länge varade detta och varför fick Qui-Gon-Jinn tar över ansvaret? Man kan ju tycka det vore dumt att para ihop en oansvarig och lättsinnig padawan med en rebellisk och anti-auktoritär jedi som Qui-Gon Jinn. Något som framkommer med klar tydlighet flera gånger, då Obi-Wan påpekar flera gånger att hans mästares agerande lett till att hans karriär gått i stå. Vilket någonstans går lite i stick i stäv med vad Yoda sa i The Empire Strikes Back, för intrycket man får i The Phantom Menace är att det är mästaren som är impulsiv, medan hans padawan koncentrerar sig mer på vad konsekvenserna av sin mästares agerande kommer bli.

Padmé berättar för Anakin att hon är gravid.
Padmé berättar för Anakin att hon är gravid.

Tid?

Ytterligare en aspekt som är svår att greppa i filmerna är tidsperspektivet, som sagt är väldigt relativt i filmerna och svårt att riktigt veta. Hur lång tid tog det egentligen att färdigställa Dödsstjärnan? Rent kronologiskt så introduceras Dödsstjärnan i filmen Attack of the Clones, vilken utspelar sig drygt tjugo år innan händelserna i A New Hope. När vi sedan kliver in i den ursprungliga trilogin, så har man precis slutfört arbetet med Dödsstjärnan, som sedan sprängs i slutet av A New Hope. Trots Imperiets alla resurser, så tar det nästan 20 år att färdigställa den första Dödsstjärnan, medan den andra verkar byggas på nolltid. Hur är det ens möjligt? Byggs de samtidigt, och i sådana fall, finns det fler?
En annan fråga på samma tema är hur lång tid förflyter egentligen mellan händelserna i Revenge of the Sith? Efter att Anakin och Obi-Wan räddat senator Palpatine, så berättar Padmé för Anakin att hon fått veta att hon är gravid. Vi får sedan se Padmé i olika stadier av graviditet, från ingen mage i mötet med Anakin i början av filmen, till höggravid när hon besöker Mustafar där Anakin mördat separatistledarna. Men det är lite svårt att riktigt greppa hur lång tid som egentligen förflyter mellan de olika händelserna i filmen. Känslan är dock att rör sig om veckor, och inte månader. Vilket ställer frågan hur lång en graviditet i Star Wars?
Oavsett tidsåtgången så verkar ingen, vilket jag kan tycka underligt, fråga sig hur det kommer sig att Padmé är gravid eller vem som är far till det förmodade barnet? Vilket jag tycker är lite underligt, då hon är en av de ledande personerna inom oppositionen till Palpatine. Det är först i slutet av filmen, som Obi-Wan ställer den retoriska frågan om det är Anakin som är far till barnet. Hur Padmé i allmänhet och Anakin i synnerhet, som verkar vara som en öppen bok för de övriga jediriddarna, kunde hålla deras relation hemlig, är smått obegriplig. Man kan ju tycka att åtminstone Yoda, som verkar kunna se igenom Anakin, borde reagerat, om inte annat när han frågar om det finns ett sätt att rädda någon som är döende. En annan fråga är hur det står till med skvallerpressen på Coursant, vilken rimligen borde vältra sig i att en av de ledande figurerna i oppositionen till Palpatine är gravid och att fadern är okänd. Inte heller verkar någon bry sig över att Anakin spenderar nätterna hos Padmé…
En liknande fråga måste otvivelaktigt ställas om Obi-Wan, som verkar åldras otroligt snabbt. När vi stöter ihop med honom i The Phantom Menace är han runt 25 år, och drygt trettio år senare ser han A New Hope ser han ut att vara i 60-70 års åldern (Alec Guiness var vid tiden för inspelningen 63 år). Det är tydligt att trettio år i öknen inte är att någon skönhetskur, om nu någon trodde det och att man åldras i förtid av att spendera dagarna med att samtala med sin gamla döda mästare.

Prequelfilmerna
Prequelfilmerna

Problemet med Prequelfilmerna

Nu kanske någon tycker jag att jag sparkar in öppna dörrar, medan andra anser att man inte ska överanalysera filmerna och att de endast ska ses som underhållning. Båda åsikterna är fullt rimliga, även om jag inte nödvändigtvis delar åsikten att man inte ska kunna analysera en film enbart på grund av att dess syfte är underhållning. Speciellt när upphovsmannen själv ser filmerna som sitt Magnus Opus, och att han allt sedan tonåren suttit och filat på berättelsen om den unge Skywalker (eller Starkiller som karaktären hette i ett tidigt utkast). Hur kunde det bli så fel?
Tja, en orsak tror jag är att Lucas ville alldeles för mycket, och i sin iver att slutföra sitta stora projekt glömde bort vad som gjorde de tre ursprungliga filmerna så ikoniska. För även om filmerna är iförda en vacker scifi-skrud, med alla dessa laservapen, stora och små rymdskepp och gigantiska rymdstationer, så är själva berättelsen mer rotad i en klassisk fantasytradition. Till skillnad från renodlad Scifi, så beskrivs aldrig tekniken bakom rymdskeppens förmåga att kunna färdas i ljusets hastighet, eller varifrån Kraften härrör. Ur denna aspekt så andas Star Wars mer fantasy än Scifi, där man inte heller brukar förklara speciellt djuplodande varför magi och magiska föremål existerar, de bara finns där. Det är berättelsen som ligger i fokus för filmerna, inte teknologin, den existerar där bara för att bistå protagonisterna, och i vissa avseenden antagonisterna.
Så om nu Star Wars inte är Scifi, vad är det då? Tja, en ofta använd term för att beskriva Star Wars, och dess kringvärld, är Space Opera, vilket inte hänsyftar på operetter på italienska, utan är en slags ordvits på de tv-dramaserier som i USA kallas för Soap Operas. Namnet kommer av att serierna, som ofta visades på eftermiddagarna och var avsedda för hemmafruarna, var nedlusade med reklam avsedda för dessa i form av diverse tvättmedel och andra rengöringsmedel. Denna i vissa avseenden kanske nedlåtande term, speglar dock Star Wars rätt bra, då det är dramat mellan karaktärerna som är huvudfokus i filmerna. I likhet med dess föregångare från tvn, så är Star Wars fylld av svek, obesvarad kärlek och chockerande släktskap.

Kanske ansåg Lucas att det var dags att lyfta filmerna bort från denna term, och försöka räta ut många av de frågetecken som fansen hade. När det i mitten av 1990-talet stod klart att Lucas äntligen skulle bjuda fansen på vad de alltid önskat, nämligen svaret på hur Anakin Skywalker blev Darth Vader, hur Luke och Leia skiljdes åt och vad som egentligen hände under Klonkriget. Men som man så ofta brukar säga, man ska passa sig för vad man önskar sig.
För istället för en blixtrande återkomst till galaxen, bjöds biobesökarna på en två timmar lång cringefest. The Phantom Menace tar aldrig fart, och Lucas försök att beskriva världen, eller galaxen, rätar ut få frågetecken, utan skapar bara nya. I synnerhet som han själv inte klarar av att riktigt hålla i kontinuitet från de ursprungliga filmerna, något som blir tämligen uppenbart när man ser dem.
Tyvärr blir det inte bättre, för ju längre in vi tar oss in i prequelfilmerna, ju mer förvirrande och inkonsekvent med historien i de ursprungliga filmerna blir det. Ju mer Lucas försöker förklara och beskriva, desto mer glider vi ifrån vad han redan lagt fram i de tidigare filmerna.

Popcorn är synonymt med Star Wars.
Popcorn är synonymt med Star Wars.

Vad beror det på? Även om det givetvis lär vara svårt att pricka allt rätt, mycket vattnen har trots allt flutit sedan originalfilmerna hade premiär. Men att det är så många och så uppenbara fel, gör att man nästan får bilden av att Lucas aldrig satte sig ner och tittade på sina egna filmer, utan endast gick efter sitt eget manus han en gång i tiden skrev. Till skillnad från originaltrilogin, så fick Lucas full frihet över inspelningen till prequeltrilogin, och av extramaterialet får jag bilden av att få, eller ingen, vågade kritisera Lucas val, även om de ville.
Lucas må vara en otrolig visionär, men tyvärr är hans förmåga att överföra dessa visioner till en fungerande film, bristfälliga. Vill man vara ärlig, så kan jag bara nämna två riktigt, riktigt bra filmer Lucas gjort på egen hand, och det är Sista Natten med Gänget (American Grafitti, 1973) och A New Hope (1977), resten lyckas sällan nå några högre höjder. Däremot har Lucas, ofta som manusförfattare eller medregissör, lyckats bättre, men det är en annan historia. Nu fick alltså denna en gång lovande filmregissör, som sedan sitt stora genombrott, aldrig nått samma höjd, full frihet och det gick åt helvete (pardon my Klatchian!).
Kanske hade George Lucas behövt, likt de gamla romerska kejsarna påstås haft, någon som viskade orden ”Momento Mori” (kom ihåg att du ska dö) i hans ena öra när man gjorde prequeltrilogin. Men med detta sagt, så är Lucas inte ensam om att strula till berättelsen i sina nya filmer med de ursprungliga filmerna. Disney har gjort samma miss, kanske mest uppenbart i Rogue One: A Star Wars Story, där slutet av filmen när ritningarna över Dödsstjärnan hamnar ombord på Tantive IV och hos prinsessan Leia. I A New Hope förklarar Darth Vader efter att man gripit henne, att han spårat datasändningarna från spionerna till hennes rymdskepp. Vilket osökt för tankarna till någon form av signalspaning, och inte som i Rogue One, att man fysiskt för dataskivorna med ritningarna ombord på Tantive IV. Men visst, Darth Vader kan ju i realtid följa sändningarna, så helt fel är de förstås inte ute, även om jag kan tycka att det någonstans förminskar Darth Vaders spårningsförmåga.

Vad vill jag då ha sagt med detta monsterinlägg om något som egentligen inte stör mig, men som stört mig tillräckligt mycket för att jag ska skriva ett långt blogginlägg om det? Tja, det är väl att försöka vara mer noggrann när man backar bakåt i en historia, och att tänka på konsekvenserna av vad man gör. Lite som Obi-Wan Kenobi ber sin läromästare Qui-Gon-Jinn göra när denne säger sig vilja träna upp Anakin, oavsett vad Jedirådet anser.
Medan detta inlägg i mångt och mycket handlat om att trascha prequelfilmerna, så vill jag bara kasta in brasklapp att de inte är totalt värdelösa. Jag förstår vad Lucas önskade göra, nämligen att knyta ihop alla de lösa trådar han lagt ner så mycket energi på att placera i de ursprungliga filmerna och ge fansen bakgrunden till mycket av det som beskrivs i filmerna. Det hade kunnat blivit episkt, och filmerna hade kunnat blivit moderna klassiker på samma sätt som de ursprungliga filmerna. Men som så många gånger förr när filmskapare vill knyta ihop säcken, så går det åt skogen och de vill berätta alldeles för mycket.
Vilket jag tror är problemet med prequelfilmerna, för som jag tidigare påpekade, detta är popcornrullar som inte ska analyseras sönder. Nu gjorde Lucas det åt folk, och då flagnade färgen betänkligt. En av filmhistoriens kanske mest ikoniska skurkar, förvandlades till en gråtmild och plågsam tonåring som hatade sand. En episk kärlekshistoria, med drag från det medeltida eposet om Tristan och Isolde, förvandlades till en cringefest i vilken Lucas nyttjade varenda uttjatad filmkliché han kunde hitta.

Poster till filmen "American Graffiti"
Poster till filmen ”American Graffiti”

Kanske skulle Lucas låtit bli och försökt förklara så mycket, och istället bara låtit historien få rulla på. Utan att klämma in nästan varenda karaktär i filmerna, och utan långa utläggningar om sådant ingen vill veta…