Efter den något hackiga inledningen av häftet, där det kändes som om man försvann i ett moras av cyborger, robotmän och diverse muterade växter, så känns det efterföljande kapitlet mer hemmatamt. Med rubriken “till den villrådige spelledaren”, så hamnar vi ett kapitel där Äventyrsspel ofta excellerade, nämligen rollspelsfluff. Inte för att det saknades sådant i vare sig grundreglerna eller Mutant 2-reglerna, snarare tvärt om. Men tydligen så ansåg Äventyrsspel att det fanns ett behov att bistå de, av allt att döma hårt pressade Spelledarna. Precis som i liknande textmassor Äventyrsspel producerat, så läggs tonvikten på att du som Spelledare inte ska känna dig bakbunden av reglerna, eller för den delen spelarna. Även om vi lämnat den snudd på omnipotente Spelledaren från Drakar och Demoners grundregler, så läggs ändå tonvikten på att det är du som i slutändan bestämmer. Man kan nästan ana att kontoret i Frihamnen (där man fortfarande huserade när Efter Ragnarök publicerades), svämmade över av brev från villrådiga Spelledare som önskade veta hur de ska handskas med oändliga regeldiskussioner eller trilskande spelare.