När jag växte upp under mitten av 1980-talet var det här med att ha en dator hemma något rätt ovanligt, och något som renderade i en hel del avundsjuka mot de lyckliga få som lyckats övertala sina föräldrar att investera i en datormaskin. Så här i efterhand känns väl avundsjukan te sig lite larvig, det fanns knappt några spel att köpa och det var först efter några timmar av gnäll och gråt som de oftast fick koppla in datorn i familjens enda television. Hade de lyckats med denna bedrift, så spreds snabbt ryktet och en mindre folksamling samlades då hemma hos den lycklige (och hans något mindre lyckliga föräldrar) för att spela datorspel. Under ett par intensiva timmar, kivades det, skreks och bråkades om handkontroller och vems tur det var, innan någon luttrad familjemedlem – vanligtvis fadern – kom in i vardagsrummet och upplyste om att nu var klockan 18.00 och det var dags för Aktuellt och hemgång. I skolan dagen efter förklarade den olycklige att hans föräldrar nu konfiskerat datorn, och att liknande sammankomster var uteslutna. Så kom helgen och ryktet i svang om att datorn ändå var framplockad och samma scenario upprepades på nytt…