Som uppväxt på 1980-talet, med två tv-kanaler, så var utbudet av tecknade serier på tv starkt begränsat. Det som visades var ofta från Östeuropa, och med några få undantag, inte av något större intresse eller direkt minnesvärt. Helt hopplöst var det dock inte, på jullovet visades Scooby Doo, medan man fick följa Dr Snuggles på sommaren, Lilla Sportspegeln visade den ofta kontroversiella serien Tom & Jerry och den klassiska ”Det var en gång – Tidernas äventyr” och ”Det var en gång – Rymden” förgyllde emellanåt tv-tablån. Men för någon som blivit bortskämd med utbudet i USA, så var detta av liten tröst. Där var snarare problemet det motsatta, nämligen att det inte fanns någon begränsning av utbudet av kanaler och program.

starwars_kenner_ad
Reklam för Kenners actionfigurer baserade på A New Hope

Det blev förstås inte sämre av att 1980-talet, i mångt och mycket, var en renässans för de tecknade serierna på tv i USA. En bidragande orsak till detta stavades filmen ”Star Wars IV: A New Hope”, som inte bara blev en ekonomisk framgång på bioduken, utan lämnade också ett gigantiskt avtryck på leksaksförsäljningen. Efterfrågan på framförallt actionfigurerna från Kenner, var så stor att företaget hade svårt att tillgodose marknaden och tvingades lämna ut reverser på figurer under julhandeln 1977. Givetvis gick detta inte leksakstillverkarna förbi, och det var säkerligen många företag som bittert ångrade att de inte hakat på framgångståget.

Big-Jim
Reklam för Big Jim

Ett av dessa företag var Mattel, som ironiskt nog också gett George Lucas nobben när han närmade sig dem med ett erbjudande om att göra leksaker till hans kommande film, kanske mest känt för sin Barbie-kollektion, men som på 1970- och början av 1980-talet också gav ut Big Jim som en slags killvariant av Barbie. Men Big Jim hade förstås inte mycket att sätta emot Kenners actionfigurer, och Mattel insåg att man måste göra något. Lösningen på problemet blev He-Man, en muskulös barbar från planeten Eternia som bekämpar den ondskefulle Skeletor, som släpptes 1982. Till skillnad från Kenner, som kunde förlita sig på filmerna för att introducera deras actionfigurer från Star Wars-filmerna, så saknade Mattel den möjligheten. För att lösa problemet med hur köparen skulle veta vem figuren var, så medföljde en serietidning varje actionfigur. Det var dock en kostsam, och inte speciellt framgångsrik taktik. Försäljningen gick trögt, och Mattel insåg något måste göras, då leksaksbutiken ansåg att  barnen inte var nämnvärt intresserade av att läsa en massa serietidningar. Man beslöt sig därför för att vända sig till rörliga bilder, och att marknadsföra sina actionfigurer med hjälp av en tecknad serie, något som underlättades av att den dåvarande presidenten Ronald Reagan lättat på reglerna runt reklam riktad till barn.
Uppdraget att utveckla tv-serien gick till Filmation, som nu i stora drag fick fullständigt fria händer att göra lite som de ville, och valde därför att införa del förändringar i historien. Man introducerade He-Mans fumliga alter-ego Prins Adam, vilken genom att uttala – de idag kultförklarade orden -”By the power of Greyskull” förvandlade sig själv till den mäktiga krigaren. Det behövs kanske inte nämnas att såväl serien som actionfigurerna, blev otroligt populära. Men helt okontroversiellt var det inte, serien var ju i praktiken en enda reklamfilm för actionfiguren, och väckte en del kritik. Något man försökte mildra genom att i slutet av varje avsnitt, låta He-Man (eller prins Adam), lämna någon form av moralkaka, ofta löst baserad på handlingen i avsnittet.
Trots att serien i stora drag var riktad mot yngre killar, så visade det sig snabbt att väldigt många tjejer fann serien tilltalande. En undersökning som gjordes av Mattel, visade att ungefär 20% av tittarna – vilket innebar potentiella kunder – var tjejer, och för att tillgodose dem, så introducerades serien She-Ra: Princess of Power, i vilken man fick följa He-Mans syster prinsessan Adora. Men mer om den senare…

He-man.jpg
He-Man and the Masters of the Universe

Men säg den lycka som varar, under 1980-talets andra hälft började intresset för He-Man dala. Försäljningen störtdök, främst kanske på grund av att tv-serien lagts ner och det enda som visats de senaste åren var repriser, men också tack vare konkurrens från TMNT och Transformers. Det var således dags att göra något, och Mattel valde därför att vända blickarna från den lilla tv-rutan, till den stora filmduken för att re vitalisera He-Man. Något som möttes med ett stort bifall från fansen, av vilka många sett fram emot en film baserad på den redan nu kultförklarade tv-serien.
Men där Mattel visat viss fingertoppskänsla när det gällde den tecknade tv-serien, så föll det inte lika väl ut när man flyttade över He-Man till bioduken. Av någon oklar orsak, förmodligen ekonomisk, beslöt man sig för att anlita Cannon Films, vilka gjort sig kända för att producera billiga b-filmer som till exempel ”Missing in Action” och ”Delta Force” med Chuck Norris. Under andra hälften av 1980-talet hade dock filmbolaget hamnat på obestånd, delvis på grund av en rad misslyckande investeringar, men också ett par kostsamma filmfloppar. Cannon Film var således i stort behov av både pengar och en film att sälja till distributörerna, vilket med tanke på He-Mans popularitet inte borde vara några större problem. Mycket stod såldes på spel när Mattel beslöt att bekosta en stor del av de 22 miljoner dollar filmen hade i budget, såväl för Cannon Films som He-Mans framtid stod på spel…

master poster
Poster för filmen ”Masters of the Universe”

Filmen inleds på He-Mans hemmaplanet Eternia, där Skeletor (Frank Langella) intagit Castle Grayskull på ett kuppartat sätt och dessutom tagit trollkvinnan Teela Na (Christina Pickles) tillfånga. Precis innan slottet faller, så lyckas dock He-Man (Dolph Lundgren) fly och jagas nu av Skeletors hantlangare, när han stöter ihop med Men-at-Arms (Jon Cypher) och hans dotter Teela (Chelsea Field). Tillsammans lyckas trion befria Gwildor (Billy Barthy), en theonriansk låssmed och uppfinnare som tagits tillfånga av Skeletors styrkor. Den tacksamma Gwildor tar trion tillbaka till sitt hem, där han förklarar att han uppfunnit en ”kosmisk nyckel”, som ger innehavaren möjlighet att öppna portaler till vad som helst, men att en av dem stulits av Skeletors hantlangare. He-Man inser nu hur Skeletor kunde inta Castle Grayskull, och övertalar Gwildor att använda uppfinnarens andra ”kosmiska nyckel” för att försöka ta sig in i slottet och befria trollkvinnan.
Väl inne i slottet så lyckas man lokalisera Teela Na, som förklarar att Skeletor tänker använda sig av henne för att öka sin egen kraft. Men innan man lyckas befria trollkvinnan, så angrips man av Skeletors hantlangare, och tvingas fly genom att öppna en portal utan att riktigt veta vart den leder. He-Man och de övriga transporteras till jorden, närmare bestämt en liten stad utanför New Jersey. Som om detta inte var elände nog, så visar det sig att Gwildor tappade bort den ”kosmiska nyckeln” i det tumult som uppstod i samband med att kvartetten flydde från Skeletor.
Medan He-Man och de övriga försöker lista ut vart de hamnat, och hur de ska ta sig tillbaka till Eternia, så hittas nyckeln av den föräldralösa tonårsflickan Julie Winston (Courtney Cox) och hennes pojkvän Kevin Corrigan (Robert Duncan McNeill). I tron att de funnit ett musikinstrument, råkar de aktivera nyckeln vilket gör att Skeletors underlydande Evil-Lyn (Meg Foster) kan lokalisera vart He-Man och den kosmiska nyckeln tagit vägen. Hon skickar därför iväg sina hantlangare för att ta nyckeln, och på så sätt strandsätta He-Man på jorden. Men hennes plan går i baklås, när He-Man räddar Julie och skurkarna tvingas fly tillbaka till Castle Grayskull och Eternia. Här möts de av en rasande Skeletor, som nu beordrar Evil-Lyn att personligen bege sig till jorden med en större grupp soldater för att gripa He-Man och föra honom till Skeletor.

Redan innan filmen hade fått premiär, så hade många fans vädrat sitt missnöje eller farhågor, och det är väl troligt att denna kritik knappast mildrades när väl Masters of the Universe träffade biodukarna. Vilket bekräftas av det faktum att efter en omtumlande premiärvecka när Master of the Universe spelade in i runda slänga fyra miljoner dollar, endast överträffat av filmerna Spanarna (Stakeout) och Iskallt Uppdrag (The Living Daylights), så tvärdog intresset bland biobesökarna. Faktum är att premiärveckan i stora drag stod för en fjärdedel av filmens inkomster, som när det var dags att stänga av filmprojektorn, landade på drygt 17,3 miljoner dollar. Då är det förstås en klen tröst att filmen idag uppnått någon form av kultstatus, speciellt som det i praktiken innebar slutet för både He-Man och Cannons Films (vars andra stora sommarpremiär Superman IV också floppade).

Men vad var det då som gick snett? Tja, även om jag aldrig varit något större fan av He-Man, jag var nog lite för gammal när jag introduceras för den och var redan fast i Star Wars-träsket, så var man förstås nyfiken på filmen. Man hade sett tv-serien, läst serietidningarna och givetvis sett leksakerna, vilka med sina överdrivna dimensioner var svåra att missa i leksaksbutikerna. Till hypen runt filmen i Sverige, hörde också att huvudrollsinnehavaren Dolph Lundgren var svensk. Även om det inte var ovant med svenskar i Hollywood, så var detta 1980-talet och att Sverige kunde skryta med en muskelknutte i stil med Arnold och Sly, var förstås stort. Något besök till biografsalongen för att se He-Man, blev det inte, utan jag valde att helt enkelt vänta tills den kom ut på VHS. Vilket tyvärr gjorde att man redan innan man tryckt på Play-knappen på VHS-spelaren, visste att filmen skulle suga rejält. Så förväntningarna var kanske inte direkt skyhöga, och det var de inte heller när jag bara för någon vecka sedan, fick för mig att återvända till filmen, den här gången på Blu-ray.

by the power
”By the Power of Greyskull”

Några direkta förväntningar på filmen, som jag sett till och från när den gått på tv, hade jag som sagt inte. Speciellt som man på senare år också fått insikten i att inspelningen var lätt kaotisk, med ett Cannon Films i fullständig upplösning och ett Mattel som ägnade sig åt micromanaging. Till skillnad från Filmation, som i stora drag fått fria händer att göra lite vad de ville med He-Man, så hade Mattel när det var dags att flytta över karaktären till den stora duken, fått för sig att man måste få fullständig kontroll över produktionen. Eftersom filmen var tänkt att riktas till yngre biobesökare, så var man tvungen att hålla våldet till ett absolut minimum och He-Man fick inte döda någon. Vilket i det första fallet skulle visa sig extremt problematiskt för filmen, då det var tänkt att vara en actionfilm och att biobesökarna givetvis ville se He-Man sparka skurkar. Det blev inte heller bättre av att Mattel, mitt under filminspelningen verkar insett att det var precis det som biobesökarna önskade, och därför plötsligt krävde mer action i filmen. Eftersom filmen var tänkt att blåsa liv i figurserien, så önskade även Mattel att filmen skulle innehålla så många av karaktärerna som möjligt. Här satte dock det sena 1980-talets teknik stopp, då många karaktärer – främst Orko – i stora drag var omöjliga att utföra i en liveactionfilm. Men det kanske främst exemplet på Mattels klåfingrighet, går att finna i sluttexterna, där karaktären ”pig boy” omnämns, utan att denne karaktär överhuvudtaget nämnts i filmen. Det visade sig nämligen att Mattel, i ett försök att promota den kommande Masters of the Universe, haft en tävling där vinnaren skulle få medverka i filmen. Problemet var bara att Mattel aldrig nämnt detta för filmteamet, och en vacker dag så dök några representanter för bolaget upp med en pojke och krävde att han skulle få vara med i filmen. Hastigt, och förmodligen mindre lustigt för kostymavdelningen, så syddes en dräkt upp åt pojken som skymtar förbi i samband med att Skeletor vandrar runt i Castle Grayskull.

skeletor2
Frank Langella som Skeletor

Det var dock inte enbart Mattels klåfingrighet som ställde till det, en annan bidragande orsak till de problem som filmen lider av, var Cannon Films och dess trassliga ekonomi. Så illa var det att det fanns stora frågetecken om filmen överhuvudettaget skulle kunna slutföras. Trots att produktionsteamet gjorde vad de kunde för att minska utgifterna, som att minimera kulisserna i Castle Grayskull, förlägga stora delar av filmens handling till New Jersey och så vidare, så räckte det inte. Precis innan det var dags att spela in slutstriden mellan He-Man och Skeletor, så var pengarna slut och filminspelningarna fick avbrytas. Nu lyckades man dock spela in slutstriden, men den blev kanske inte riktigt så episk som filmskaparna hade hoppats på, då man fick göra det i smyg och under all hast för att hinna bli klar.

Poster för filmen "Cyborg"
Poster för filmen ”Cyborg”

Med detta i åtanke, så är det kanske inte så underligt att Masters of the Universe, inte riktigt blev den blockbuster som Mattel och Cannon Films hoppats på. Den misslyckande biosatsningen fick stora konsekvenser, framför allt för Cannon Films, som tänkt att använda inkomsterna från Masters of the Universe och deras andra sommarfilm Superman IV (som gick upp på biograferna månaden innan), till att finanseria en kommande film baserad på Spiderman. Det var dock inte bara planerna på en kommande Spidermanfilm som fick skrots, det samma gällde även planera på fler filmer baserade på Mattels He-Man-leksaker. Manuset till den efterföljande Masters of the Universe: Cyborg, skrevs nu hastigt om, och blev lågbudgetfilmen Cyborg med Jean Claude van Damm i huvudrollen. Två år efter att Masters of the Universe gått upp på biograferna, så hade verkligheten hunnit ifatt Cannon Films, som gick i konkurs.
Även om det inte gick fullt så illa för Mattel, så blev det konsekvenser av debaclet för He-Man, som successivt försvann från hyllorna i leksaksbutikerna. Till skillnad från många andra figurer från 1980-och 1990-talet, så har He-Man haft svårt att riktigt fånga en ny generations intresse. Det första försöket att återlansera figurerna kom redan 1990, när man introducerade ”The New Adventures of He-Man”. Förlagd till rymden, så verkar denna anime-inspirerade serie aldrig riktigt funnit sin publik. Nästa försök att återuppliva He-Man kom 2002 med ”He-Man and the Masters of Universe”, vilken återvände till Filmations version och de ursprungliga figurerna. Detta till trots så var intresset klent, och tv-serien lades ner efter endast två säsonger. Vill man vara lite elak, så kan man konstatera att Dolph Lundgren inte bara lyckades döda ett blivande filmfranschise, utan även en hel leksakslinje. Men så elak ska jag inte vara, utan bara konstatera att Dolph råkade medverka i en film, som inte bara tog död på ett filmfranschise, en populär leksak och ett filmbolag. Tror inte ens Sly eller Arnie lyckats med den bedriften.

The New Adventures of He-Man
The New Adventures of He-Man

Så, vad tycker jag då om själva filmen? Tja, efter en hyfsat intensiv och actionfylld inledning på Eternia, så tvärdör filmen abrupt i samma stund som He-Man och hans vänner tvingas lämna Castle Greyskull. För inte nog med att lokalbytet gör att He-Man försvinner ur handlingen, tempot sjunker betänkligt när mycket av fokus för filmen plötsligt börjar koncentreras till Julies våndor över huruvida hon ska lämna sin hemstad och pojkvän, då minnet av hennes döda föräldrar plågar henne. Inte nog med att Julias bakgrund känns otroligt generisk, det är ytterst tveksamt om de som sökte sig till Masters of the Universe var så intresserad av ett klichéfyllt tonårsdrama. Förmodligen var de mer intresserade av He-Man, vilken underligt nog lyser med sin frånvaro under långa perioder i filmen, och känns mer som en bifigur som bara råkat hamna i detta tonårsdrama. Nu kan man iofs glädja sig med att Skeletor, lysande spelad av Langella, fyller något av det tomrum som He-Mans frånvaro skapar. Men återigen, det var förmodligen inte det biobesökarna ville se, de ville se He-Man och de ville se action.

Skeletor (Frank Langella) är förmodligen filmens stora behållning.
Skeletor (Frank Langella) är förmodligen filmens stora behållning.

Vilket för oss till filmens nästa problem, nämligen att actionscenerna lyser med sin frånvaro, och de som finns ofta känns framhastade och emellanåt rätt illa genomförda. Vi får inte heller se He-Man slåss mot de sedvanliga skurkarna ifrån serien, utan istället så slåss han främst mot några robotar som otvivelaktigt för tanken till Rymdimperiets Stormtroopers. Mycket av detta förklaras delvis med att Mattel krävt att våldet hölls till ett minimum, och skulle han döda något så måste det vara en robot, men också på grund av Cannon Films prekära ekonomiska situation. Det fanns således varken tid eller pengar att lägga ner på stridsscenerna, och man tvingades därför göra en hel del ändringar av bakgrundsmaterialet. En tämligen uppenbar sådan, var att He-Man sällan slogs med sitt svärd, utan ofta förlitade sig på en laserpistol. Vilket var ett vapen han emellanåt använde sig av, men knappast vad fansen önskade. Rent praktiskt så fanns det förmodligen en orsak, och en bidrangade orsak till det var att He-Mans svärd vägde en hel, och Dolph endast fått en snabbkurs i svärdsfäktning. De få gånger Dolph svingar svärdet, så ser det stelt och extremt otympligt ut, ungefär som det är första gången han använder sig av ett svärd. Det blir visserligen lite bättre ju längre filmen lider, men det märks att han inte är van att använda svärdet, vilket kan tyckas lite underligt. Men med detta sagt så finns det ändå en del ögongodis, scenen när He-Man och Skeletors hantlangare slåss på hoverbräderna, är snyggt gjord och håller än idag. Mycket av de optiska effekterna är skicklig gjorda, och det är som sagt synd att man inte får se mer av Castle Greyskull. Tyvärr vägs detta upp av den otroligt antiklimatiska slutstriden mellan He-Man och Skeletor, som är så mörk att man knappt ser något.

He-Man (Dolph Lundgren) på en hooverboard.
He-Man (Dolph Lundgren) på en hooverboard.

Vilket otvivelaktigt för oss till nästa punkt, för detta är en ofta rätt mörk film. Nu tänker jag primärt inte på stämningen, utan för att den ofta utspelas nattetid. Förmodligen i ett försök att spara pengar, så utspelar sig stora delar av filmen under dygnets mörkare timmar. Nu behöver detta inte vara ett problem, som t.ex. Flykten från New York visade, men med sina nedsläckta och folktomma gator, så blir det uppenbart att man använder mörkret för att helt enkelt dölja alla brister. Något som ytterligare förmedlar känslan att detta är en lågbudgetfilm, trots att det säkerligen inte var filmskaparnas mening.
Det är dock inte bara filmen tempo och action som håller extremt ojämn kvalité, det samma gäller skådespelarinsatserna som är lite överallt på kartan. Den som kanske fick mest kritik back-in-the-days, var huvudrollsinnehavaren Dolph Lundgren, vars karriär förmodligen fick sig en rejäl törn av filmen. Till hans försvar, så var detta hans blott tredje film, och den första i vilken han axlade rollen som huvudperson. Vilket märks då han svårt att leverera trovärdiga repliker, ofta ser rätt bortkommen ut när han saknar repliker, och ger ett allmänt stelt intryck, speciellt i stridsscenerna och många av actionscenerna. I efterhand har Dolph påpekat att han fick en hel del hjälp och råd av Jon Cypher, som spelade Men-at-Arms. Till hans försvar kan man väl bara konstatera att det var han filmskaparna ville ha efter att ha sett Rocky IV, och att han fick göra de flesta av sina egna stuntscener, då bolaget inte hade råd att hyra in en matchande stuntman. Dolphs relation till filmen har under åren varit lite komplicerat, och det är väl först på senare tid som han nämner filmen med någon större entusiasm.

Dolph Lundgren som He-Man
Dolph Lundgren som He-Man

I övrigt är det rätt banala insatser, de flesta av skådisarna var antingen okända talanger (som Cox), eller skådespelare som främst gjort sig ett namn i tv-sammanhang. De gör vad de förväntas, då de förmodligen var väl medvetna om vad som väntade vid biljettkassorna men inte mycket mer. Undantaget som bekräftar denna regel är som sagt Langella, vars tolkning av Skeletor är filmens stora behållning. Langella hade hoppat på projektet då hans son var ett stort fan av He-Man, och verkar vara en av de få som faktiskt hade riktigt kul under filminspelningen.
Medan handlingen, actionscenerna och delar av skådespelarinsatserna lämnar en hel del till övers, så tycker jag dock att specialeffekterna – speciellt med tanke på filmens budget – är helt ok, även med dagens mått mätt. Visst, mycket kan otvivelaktigt härledas till att man beslutade sig för att låta handlingen utspela sig nattetid, vilket onekligen underlättade för specialeffektteamet. Men Richard Edlund, som är en mycket kapabel person i sitt gebit, gör vad han kan med vad han har, och det funkar över förväntningarna. Hooverscenen är mycket välgjord, och håller som sagt än idag. Tyvärr så får man väl bara konstatera att filmens begränsningar av att förlita sig på optiska effekter, är lite av en förgiftad bägare. Å ena sidan innebär det att effekterna åldras hyfsat väl, men avsaknaden av digitala effekter innebär också att man saknade möjligheterna att föra över Orko till filmduken. Något som säkerligen reta många fans, då den lilla svävande trollkarlen var mycket populär.

Den lilla trollkarlen Orko
Den lilla trollkarlen Orko

Men det var inte bara Orko och He-Mans husdjur, den gigantiska tigern Battlecats (Cringer) frånvaro som retade fansen, det var att filmen hade väldigt lite med den tecknade serien att göra. Medan det aldrig riktigt fanns någon officiell bakgrundshistoria till He-Man, i stora drag hittade man på den allt eftersom, hade ändå Filmation lagt grunden till historien på ett sätt som de mini tidskrifter som följt med de första figurerna aldrig riktigt gjort. Beslutet att lämna Eternia hade mycket väl kunnat fungera, om det var uppenbart att den enda orsaken var att spara pengar. För som jag tidigare påpekat, mycket av filmen känns som det är gjort för att spara pengar. Mattels ständiga micromanging och Cannon Films ekonomiska problem, gjorde att många av de idéer filmskaparna haft, aldrig materialiserades i filmen. Ett exempel på detta är Castle Greyskull, till vilken man byggt en imponerande kuliss, som var tänkt att nyttjas till fullo under slutstriden. Men på grund av ekonomiska tillkortakommanden, så får vi se ytterst lite av denna imponerande byggnad. Det samma gäller för övrigt Eternia, som av de fåtalet utomhusscener, ser ut att vara en tämligen torr och inhuman plats. Tydligen spelades scenerna in i all hast utanför Los Angeles, och det märks att vi på något sätt befinner oss i Kalifornien och inte på Eternia.
Men den kanske främsta kritiken från mitt hål, är att seriens huvudperson, tämligen omgående förvandlas till en bifigur. Inte bara till Julie, vars otroligt klichéartade bakgrundshistoria av någon oklar anledning förvandlas till filmens huvudhandling, utan också till Skeletor. Nu kan man väl iofs konstatera att det finns gott om superhjältefilmer där skurken ofta överglänser hjälten, men när till och med en halvtaskigt skriven bifigur gör det, då är det illa. Inte heller blir det bättre av mycket av det biopubliken ville se, nämligen att prins Adam håller i sitt svärd och utbrister ”By the Power of Greyskull”, eller något som förde tankarna till tv-serien eller action, i stora drag helt och hållet saknas. Jag tror i slutändan de flesta hade kunnat levt med, om än motvilligt, att filmen utspelades på jorden, bara man fått se He-Man göra det He-Man gör bäst. Det vill säga bekämpar Skeletors styrkor, inte medverkar i en banal tonårshistoria.

He-Man på Battlecat
He-Man på Battlecat

Min kritik till trots, så måste jag ändå erkänna att jag fann filmen roande. Visst, den är genomusel, och det är inte svårt att förstå varför fansen hatade den back-in-the-days, men trots detta så omgärdas den av någon form av charmig uselhet. Det är svårt att inte le åt Dolphs tafatta, och nästan pojkaktiga, beteende, som när han inte vet vart han ska titta eller försöka svinga det uppenbarligen opraktiskt otympliga svärdet. Langellas tolkning av Skeletor har jag flera gånger nämnt, och det samma gäller hooverboardscenen, som trots allt visar att det fanns viss klass i produktionen. Vilket tyvärr sätter fingret på filmens kanske största problem. Nämligen att det kunde ha blivit så mycket bättre. Hade Mattel gett filmskaparna fria händer, och anlitat en studio som inte stod på randen till konkurs, så hade detta mycket väl kunnat blivit något helt annat. Kunskapen fanns där, och även viljan från filmskaparna, men bakbundna av Mattel och risken att pengarna tog slut, så blev det som det blev.
Och nu några slutord, floppen vid biosalongerna till trots, så har det ryktats om en uppföljare allt sedan biobesökarna lämnade byggnaden. Speciellt med tanke på slutscenen, som antyder att Cannon Films planerade en uppföljare. Vilket de gjorde, men vilken som sagt skrotades och förvandlades till Cyborg. Nu verkar dock ryktena tagit fart på nytt, då en ny He-Man-film är på väg att spelas in. Mycket verkar dock oklart, och senast jag såg något, så hade den planerade premiären flyttats fram till 2020.

Dokumentären "Power of Grayskull"
Dokumentären ”Power of Grayskull”

För er som gillar He-Man, eller fann  hela historien om leksaken intressant, så kan jag verkligen rekommendera dokumentären ”Power of Grayskull: The Definitive History of He-Man and the Masters of the Universe” som finns på Netflix. I dokumentären så får vi följa leksakens uppgång i början av 1980-talet, och det slutliga fallet i slutet av 1980-talet. Väl värt att se….

Källor:
Masters of the Universe (Wikipedia)
Masters of the Universe (IMBD)
Masters of the Universe Retrospective review
10 things you didn’t know about He-Man
Power of Grayskull: The Definitive History of He-Man and the Masters of the Universe