Samma år som Depeche Mode släppte ”Songs of Faith and Devotion”, sin till detta datum sämsta platta, och Äventyrsspel släppte Kaos Väktare, Magikerns handbok och Alver till Drakar och Demoner (1991 års version) samt regelboken Mutant Chronicles, så revolutionerades nördvärlden den 5 augusti 1993. Det var då Wizards of the Coast släppte samlarkortspelet Magic the Gathering, skapat av Richard Garfield. Ursprungligen tänkt att fungera som ett snabbt litet spel, som skulle kunna spelas under de ständiga pauser som uppstod under spelkonvent, skulle Garfields skapelse verkligen revolutionera hobbyn och snart dominera spelkonventen. Det skulle också bli en av orsakerna till den rollspelsdöd som svepte över världen under mitten av 1990-talet.

Spelet Magic the Gathering som startade alltsammans
Spelet Magic the Gathering som startade alltsammans

Spelet som delvis utspelas i fantasyvärlden Dominaria, simulera dueller mellan två eller flera magiker som med hjälp av magiska besvärjelser försöker besegra varandra. Rent speltekniskt innebär det att varje spelare har en kortlek, som de själva satt ihop, och vilken bland annat innehåller de besvärjelsekort som används mot den andre magikern, men också kort som ger mana, djur, artefakter och så vidare. Spelet blev snabbt otroligt populärt, inte minst eftersom det kombinerande spelandet med samlande av kort, inte helt olikt de samlarbilder som tidigare varit populära på skolgårdarna.
Men till skillnad från samlarbilderna, som jag själv sysselsatte sig med att samla på i slutet av 1970-talet, så var ju meningen att spela med korten i Magic. Eftersom vissa kort var klart bättre, och mer eftertraktade, än andra, växte det snabbt fram en gigantisk andrahandsmarknad där man antingen ägnade sig åt byteshandel med andra kort, eller helt enkelt fick köpa dem med riktiga pengar. Även om de ofta hutlösa priserna på denna andrahandsmarknad emellanåt väckte vuxenvärldens indignation, så var kritiken mot spelet förhållandevis mild. Något som gjorde att många leksaksbutiker, som efter rollspelshysterin som följde att Äventyrsspel gav ut rollspelet Kult, inte hade några större problem med att sälja Magic-kort. Speciellt som intresset för rollspel i början av 1990-talet stadigt sjunkit.
Magics framgångar i butikshyllorna gav också gensvar från konkurrenterna, som snabbt insåg att samlarkortspel var här för att stanna. För många företag, som snabbt insett att spelkorten hade en klart större attraktionskraft på de yngre förmågorna än rollspel, var förstås inte sena att haka på tåget. Snart fylldes tomrummet i många leksaksbutiker, som uppstått efter att många rensat ut rollspelen i samband med efterdyningarna till debatten om rollspelet Kult. Många butiker valde också att öppet delta i den ständigt växande andrahandsmarknaden, och jag vill minnas att Teknikmagasinet på Klarabergsgatan vigde hela övervåningen till Magic.

Vampire: The Eternal Struggle
Vampire: The Eternal Struggle

Även om flera i bekantskapskretsen spelade en hel del Magic, så fastnade jag aldrig riktigt för spelet. Visst, det kunde vara småtrevligt, men eftersom jag var långt ifrån att lägga ner själ och hjärta i det, så saknade kortleken såväl bredd som spets. Mötte man någon med en liknade färglös lek, så kunde det bli match, annars var man ofta chanslös så fort någon som hade ett uns intresse av Magic. Men med detta sagt, så fanns det samlarkortspel som jag uppskattade, och satsade på. Året efter Magic kom ut i butikerna, så var Richard Garfield igång med ett nytt projekt, i form av Vampire Jyhad. Spelet fann inspiration från White Wolfs vid tidpunkten omåttligt populära rollspel Vampire: The Masquerade och dess kampanjvärld World of Darkness (som spelet även delar med Werewolf, Mage och så vidare).
Till skillnad från Magic: The Gathering som hade en uppsjö av kort, och där det gällde att snabbt hänga med i de nya expansionerna som släpptes med lite jämna och ojämna mellanrum, så var antalet kort i Vampire: Jyhad begränsat. Även om White Wolf med tiden släppte flera expansioner, och 1995 bytte namn på spelet till Vampire: The Eternal Struggle, så var det fortfarande fullt överblickbart. Det var inte heller några större problem att byta till sig nya kort, då andrahandsmarknaden inte var i närheten av lika uppblåst som den var till Magic.
I spelet tar varje spelare rollen av en Methuselah, en uråldrig och manipulativ vampyr, vilken är inbegripen i ett evigt krig med andra liknande vampyrer. Givetvis är dessa vampyrer allt för inflytelserika och mäktiga för att själva smutsa ner sig, utan överlåter kampen till sina – ofta ovetande – underhuggare i form av yngre vampyrer. Det är alltså detta ombudskrig som utspelar sig på spelbordet, och spelas med mellan två till fem spelare, och innehåller en hel del alliansbyggande och svekfullhet. Eftersom en viktig del i spelet är att bygga tillfälliga allianser för att besegra mäktigare fiender, så fungerar spelet bäst med tre till fem spelare. Det går absolut att spela två stycken, men då försvinner en viktig del i spelet idé och fler än fem tenderar till att dra ner tempot betänkligt.
Vid sidan av att spela mot polarna, så deltog jag även i ett par lokala turneringar på en stans rollspelsbutiker, med lite varierande framgång. Men efter några intensiva år, så började intresset sakta dala, och när jag så lämnade Gävle, var korten för länge sedan nedpackade. Tyvärr så gick större delen av samlingen förlorad i samband med att källaren översvämmades.

Mythos
Samlarkortspelet Mythos från Chaosium

Ett annat samlarkortspel som jag fastnade för var Mythos, vilket är ett spel där man ska dricka grekiskt öl, utan bygger på Cthulhumytologin. Utvecklad av Charlie Krank, gavs Mythos ut av Chaosium 1996. I likhet med Vampire: The Eternal Struggle så var antalet kort begränsat, vilket gjorde det enkelt även för nybörjare att spela mot de som hållit på ett tag. Till skillnad från de två ovan nämnda spelen, så gick Mythos ut på att försöka lösa mysterier, för att på så sätt få poäng och den spelare som först fick 20 poäng vann. Trots att spelet fick bra kritik, så valde Chaosium tyvärr att lägga ner spelet efter bara ett år.
Även om jag vet att jag gillade spelet, så är mitt minne av själva spelet tämligen begränsat. Inte helt olikt Magic och Vampire: The Ethernal Struggle, så hamnade korten i någon flyttkartong som sedan tyvärr förstördes under den ovan nämnda översvämningen.
Även om mitt intresse falnade i mitten/andra hälften av 1990-talet, så fortsatte intresset vara hyfsat stort för många av samlarkortspelen, speciellt Magic som fortfarande dominerar marknaden fullständigt. Men även Vampire: The Ethernal Struggle hade ett liv efter jag lessnat, och i början av 2000-talet släpptes en nyutgåva av spelet som lades ned 2008. Rykten gör gällande att en tredje utgåva av spelet är på gång, får se om man orkar banka liv i sitt intresse.

Kortet Adlad till samlarkortspelet Doomtrooper
Doomtrooper var det svenska bidraget till spelformen.

Det var dock inte bara amerikanska företag som hoppade på den nya trenden, även Target Games gav ut ett flertal samlarkortspel. Medan Doomtrooper förmodligen är det mest kända och framgångsrika, så gav man ut spel baserat på filmerna om James Bond, Kult, Mutant Chronicles och The Crow. Doomtrooper såg dagens ljus 1994, när samlarkortspelen firade sina största triumfer och gavs ut på både svenska, engelska och italienska(?). Så populärt blev spelet att det även kom ut i en konsolversion till Super NES och Sega Genesis 1995, innan det lades ner 1999. En digital version av spelet har, som så många andra spel nu för tiden, lanserats tack vare en framgångsrik Kickstartkampanj.
Lika framgångsrika var dock inte Target Games övriga projekt vad gäller samlarkortspel. Trots att det fanns planer på flera expansioner till spelen, så blev det i praktiken inte mycket mer än grundserier till Dark Eden (baserat på Mutant Chronicles), James Bond, Kult eller The Crow. För egen del är det spel som jag inte har några som helst relationer till, vid det här laget hade jag sedan länge slutat spela några av Äventyrsspel/Target Games rollspel. Det var först för ett par månader sedan, när jag av en slump hittade en bunt med Doomtrooperkort på Myrorna, som intresset väcktes till liv på nytt.

Men oavsett vad man nu spelade för spel, så är förstås frågan, vad var det som gjorde att samlarkortspelen blev så otroligt populära? Tja, en orsak var förmodligen att reglerna var lätta att lära sig. Man behövde inte plöja igenom en tjock lunta med regler, utan kunde i stora drag sätta igång och spela på en gång. Inte heller behövde man spendera hela dagen, utan kunde klara av ett parti på en lunchrast eller håltimme. Den tredje aspekten var samlarmomenten och den osäkerhet runt vad som dolde sig i boostern man nyligen köpt, skulle man få en bunt odugliga kort, eller låg där en skatt och väntade? Hur många gånger har man inte hört talas om hur någon haft en kompis, vars kompis fått en Black Lotus (en av de mäktigaste korten i Magic) i en booster. Inte heller behövde man släpa med sig en massa böcker och annat, utan det räckte med en kortlek och några tokens för att markera mana, liv eller vad spelet nu nyttjade för sätt att hålla koll på hur mycket kraft spelaren hade kvar.
En annan orsak till varför samlarkortspelen blev så populära, var att man själv fick bygga upp sin egen lek och anpassa sin taktik därefter. Visst man var alltid begränsad av vilka kort man hade tillgång till, och även om man ofta körde en defaultlek som man kunde utan och innan, så var man ofta tvungen att vara flexibel i såväl taktik som vilka kort man skulle spela ut. Att just hitta den där perfekta leken som gjorde att man kunde sopa spelbordet rent, var utan tvekan en av spelets stora rus. Speciellt om leken inte innehöll de bästa korten, utan man helt enkelt använde list och diplomati för att nå målet.
Även om hobbyn idag inte är lika dominerande som den var på början av 1990-talet, så verkar fortfarande Magic: The Gathering attrahera både nya och gamla spelare. Ska bli intressant och se om samlarkortspelen kommer få samma revival som bräd- och rollspelen fått de senaste åren, speciellt som den första generationens spelare på allvar kan börja introducera sina barn för hobbyn.

Källor:
Magic the Gathering
Vampire: The Eternal Struggle
World of Darkness
Mythos