Stranded on a jungle planet, Luke Skywalker and Princess Leia found themselves desperately racing Imperial Stormtroopers to claim a gem that had mysterious powers of the Force.
Luke Skywalker expected trouble when he volunteered to follow Princess Leia on her mission to Circaropus to enlist their Rebel underground in the battle against the Empire. But the farm boy from Tatooine hadn’t counted on an unscheduled landing in the swamplands of Mimban…hadn’t counted on any of the things they would find on that strange planet.
Hidden on this planet was the Kaiburr crystal, a mysterious gem that would give the one who possessed it such powers over the Force that he would be all but invincible. In the wrong hands, the crystal could be deadly. So Luke had to find this treasure and find it fast.
Accompanied by Artoo-Deetoo and See-Threepio – his two faithful droids – Luke and the Princess set out for the Temple of Pomojema…and a confrontation deep beneath the surface of an alien world with the most fearsome villain in the galaxy!

Omslag Splinter of the Mind's Eye
Omslag Splinter of the Mind’s Eye

Innan George Lucas börjat spela in filmen A New Hope, så kontrakterades den amerikanske fantastikförfattaren Alan Dean Foster för att omvandla filmmanuset till en roman. Till sin hjälp att fånga filmens stämning, så hade Foster, som spökskrev romanen åt Lucas, fått tillgång till ett tidigt manusutkast, ett par stillbilder och konceptmålningar av Ralph McQuarrie. Romanen med det något tungvrickande namnet Star Wars: The Adventures of Luke Skywalker landade i butikshyllorna i november 1976, ett drygt halvår innan filmen gick upp biograferna. Det var dock inte bara romanens namn som skiljde sig från filmen, det samma gällde även boken, som innehåller flera sekvenser som funnits med i det utkast som Foster fått, men som av olika anledningar antingen inte spelats in eller hamnat på golvet i klipprummet istället för i filmen.
Med romversionen av Star Wars: A New Hope avklarat, så satte Foster tänderna i nästa Star Wars-relaterade projekt. Som en del i avtalet med Lucas, så skulle Foster få skriva ytterligare en roman baserad i Star Wars-universumet. Vid sidan av att han inte behövde spökskriva boken den här gången, så var det också tänkt att romanen – om A New Hope floppade – skulle kunna användas som grund för en eventuell uppföljare. Rådet från Lucas till Foster var att skriva en bok vars handling, om den skulle behöva utgöra grunden för en film, inte skulle bli allt för kostsam att spela in. Sagt och gjort, Foster satte sig ned och skrev boken Splinter of the Mind’s Eye

Boken inleds med att prinsessan Leia, Luke Skywalker, Artoo-Detoo och See-Threepio är på väg planeten Circarpous IV för ett hemligt möte med planetens rebellsympatisörer, när Leias Y-winge får problem. Man beslutar sig för att nödlanda på planeten Circarpous V, eller Mimban, för att se vad som hänt. Det ska visa sig vara ett ödesdigert beslut, då man flyger rakt in i en energistorm som slår ut de båda rymdskeppens elektronik och leder att både Luke och Leia kraschlandar i ett träsk på den öde, dimmiga och djungeltäckta planeten. Som om detta nu inte är illa nog, så visar det sig att rymdskeppens radioutrustning förstörts, och att man således saknar möjlighet att få hjälp. Helt hopplös är inte deras situation, precis innan Lukes farkost störtade, lyckades Artoo (som kallas Detoo i boken) lokalisera en radiosändare i närheten av vart de kraschat. Efter en tröttsam, men inte allt för farofylld, vandringen genom djungeln, når man så äntligen fram till radiosändaren. Men istället för en övergiven sändare, så hittar man en okänd gruvkoloni som imperiet anlagt i hemlighet på planeten. Luke och Leia beslutar sig för att undersöka kolonin, och se om det finns någon möjligt att ta sig ifrån planeten. Efter att ha klätt ut sig till gruvarbetare, beger sig kvartetten till en närbelägen bar för att sondera läget. Det visar sig dock att baren är i stora drag övergiven, då dagskiftet befinner sig i gruvorna och nattskiftet sover. Efter att ha lurat ett par soldater att Leia är Lukes slav, stöter de samman med Halla, som genast känner att Luke är kraftkänslig. Hon visar honom en kristall, som hon påstår är bit av en mycket större kristall som finns i ett övergivet tempel. Mot att Luke och Leia hjälper henne hitta kristallen, så lovar hon att hjälpa dem fly planeten. Eftersom Luke och Leia inte har något val, så går man med på Hallas erbjudande. På väg ut från baren så hamnar Luke och Leia i en allt mer hetsig diskussion, vilket slutligen leder till att de båda börjar bråka och grips av några stormtroopers, och förs till kolonins befälhavare Grammel. Efter att ha konfiskerat Lukes vapen och kristallen, så kastar han dem utan större betänkligheter i en cell och rapporterar händelsen till systemets guvernör, vilket leder till att nyheten om att man gripit någon med en ljussabel slutligen når Darth Vader…

Luke och Leia på Mimban
Luke och Leia på Mimban

Det var med en viss blandning mellan bävan och nyfikenhet som infann sig, när jag öppnade boken och började läsa. Bävan inför frågan hur tiden behandlat en bok som släpptes i februari 1978, och där författaren bara kunde luta sig tillbaka på en film som nyligen släppts lös på biograferna. Nyfikenhet på en bok som dels inledde det som med tiden skulle förvandlas till det smått oöverskådliga Expanded Universe, men också en berättelse som lagt grunden för en ny Star Wars-film om A New Hope inte gått allt för bra på biograferna. Nu blev det som sagt inte så, men det visste förstås varken Lucas eller Foster om när Splinter of the Mind’s Eye skrevs.
För till skillnad mot många andra böcker i Expanded Universe, så verkar Lucas tagit ett visst intresse i Fosters verk. Vid sidan av att ställa krav på att Foster skulle undvika allt för storslagna scener, så önskade även Lucas att mycket av rekvisitan från A New Hope skulle kunna nyttjas i en eventuell filmatisering av Splinter of the Mind’s Eye. När Lucas fick läsa ett tidigt utkast till boken, så ska han uppmanat Foster att skriva om inledningen på boken. I Fosters utkast inleds boken med att Luke och Leia, efter en rymdstrid, blir nedskjutna och tvingas nödlanda på Mimban. Oroad över de eventuella kostnaderna att spela in scenen, så fick Lucas författaren att ändra inledningen till en mindre kostsam inledning.
Medan vi får åter stifta bekantskap med Luke, Leia, R2D2 och C3P0, så saknas både Han Solo och Chewbacca. Orsaken till detta var att Harrison Ford, som spelade smugglaren och den förmodade nerfheden, inte var kontrakterad för en eventuell uppföljare när Foster skrev boken. Istället för Solo och Chewbacca, så kastar Foster in Hin och Kee, två stycken Yuzzemer som tagits till Mimban som slavar, och vilka blir sittande i samma cell som Luke och Leia efter att de tagits tillfånga av Imperiet. Även om detta var parets enda framträdande i Expanded Universe, så skulle andra Yuzzemer dyka upp i andra sammanhang.

Hur mycket har då allt detta påverkat boken? Tja, inte allt för mycket skulle jag vilja påstå. Foster lyckas trots allt detta lotsa läsaren genom en småtrevlig, men emellanåt intetsägande berättelse. För som vanligt när det gäller den här typen av böcker, så talar vi inte om något direkt litterärt mästerverk inom genren. Men det är inte heller bokens syfte, utan handlar mer om att underhålla läsaren. Något jag ändå tycker den gör, trots ett emellanåt lite ojämnt tempo. Foster berättar en hyfsat medryckande historia, utan att riktigt anstränga sig och gör väl egentligen vad Lucas begärde av honom.
Det är en förhållandevis markbunden historia, vilken till största delen utspelas i den dimhöljda djungeln, den nedgångna gruvarbetarstaden eller det raserade templet. Miljöbeskrivningarna är således därefter, och det var ju också ett av Lucas önskemål på Foster. Tyvärr innebär det också att actionscenerna är lite smått intetsägande, då Foster även här försöker hålla nere de eventuella kostnaderna för Lucas om denne skulle behöva omvandla boken till film. Mycket mer än en intetsägande batalj mellan lokalbefolkningen och en grupp stormtroopers blir det inte, en liten smålam kamp mellan Luke och ett monster samt en uppgörelse med Darth Vader blir det inte. Faktum är att jag minns mer av de inledande kapitlen än de avslutande, vilket jag kan tycka vara lite underligt. Speciellt som första hälften av boken är rätt intetsägande och går i ett väldigt avslaget tempo.
Foster är hyfsat skicklig med sina beskrivningar av Luke, Leia, R2D2 och C3P0, speciellt som det var karaktärer som han redan varit med och utveckla i boken Star Wars: The Adventures of Luke Skywalker. Men resten av ensemblen känns tyvärr otroligt generisk, varken Halla, Hon eller Kee lyfter till speciellt höga höjder, och det samma gäller tyvärr även antagonisterna som känns som rätt säkra, men opersonliga, kort i ämnet. Inte ens Darth Vader lyckas riktigt lyfta tillställningen, utan känns inkastad i brist på andra antagonister att tampas med för protagonisterna.

Men själva historien då? Tja, även om den emellanåt känns mer som Indiana Jones än Star Wars, så har den sina småtrevliga stunder. Speciellt efter de lämnat gruvarbetarstaden och tempot i berättelsen höjs. Men likt tempot så finns det en del väghinder i form av krystade passager, bland annat när Luke och Leia träffar Hall eller börjar bråka efter de lämnat baren. Samtidigt så tillför Foster universumet flera nya uppslag, som att Hall är kraftkänslig och hela idén med Kaiburrkristalen. För er som är bevandrad i ämnet, så är det alltså Kyberkristallen vi talar om, vilket i Star Wars-lore är en vital del av en ljussabel. Detta är dock inte den enda inkonsekvensen med senare verk, bland får R2D2 beteckningen Detoo istället Artoo, och Darth Vader ljussabel har blå färg. Det återfinns även ett par passager i början av boken, när Luke och Leia ägnar sig åt att stöta på varandra, vilket med tanke på deras syskonskap kan kännas olämpligt.

Men innan vi sågar Foster vid fotknölarna, så är det kanske väl värt att betänka att boken gavs ut 1978. Det vill säga två år innan The Empire Strikes Back i vilken det avslöjas att Darth Vader egentligen är Anakin Skywalker och fem år innan Return of the Jedi, där det avslöjas att Luke och Leia är syskon. Det bli således svårt, eller rättare sagt omöjligt, att kritisera Foster för något han, med största sannolikhet inte kunde känna till. Det samma gäller förstås många av de andra småfelen, som letat sig in i berättelsen. Till skillnad från senare författare, så vandrade Foster runt på helt outforskat territorium och det enda han kunde luta sig tillbaka till var den bok han själv spökskrivit.
Så med detta i åtanke, så tycker jag ändå Splinter of the Mind’s Eye är helt läsvärd. Visst, det är inte någon av de bättre böckerna i Expanded Universe, eller den mest minnesvärda. Men eftersom det var här allt började, så kan man kanske se det som ett slags historiskt dokument.