- Din plats vid spelbordet

Grymkäfts Fällor

Här hittar du 98 katastrofer, olyckor, dödsmaskiner, mördarmanicker och andra avskyvärda anordningar att straffa, uppfostra och undervisa uppstudsiga rollpersoner med, noggrant beskrivna i detta supplement för den sadistiskt skojfriske spelledaren.
Fällorna i detta häfte beskrivs utan att vara knutna till något särskilt spelsystem. Deras funktioner och konsekvenser skildras noggrant så att varje spelledare lätt kan anpassa dem till sin egen kampanj. Till exempel:

Fällan Korridorvinkel

Korridorvinkenln är en synnerligen ondskefull fälla från John T T Longenbaugh, och borde kanske kunna ta död på även den hårdaste rollpersonen.
Fällan är bäst i mörka korridorer så att spjutspetsarna som i sinom tid skall bli äventyrarnas öde inte syns. Fällan påminner i så måtto om Fåfäng Flykt som att en avsevärd tyngd måste ha passerat balanspunkten för att utlösa den, men följderna är något mer ödesdigra. Inom ett par sekunder har korridoren som erbjud en skyddande väg blivit en dödlig fallgrop. Exakt hur mycket skada denna fälla åstadkommer överlåts givetvis åt spelledaren, men den ackumulerade effekten av ett långt fall och att spetsas på spjut torde klara av de flesta rollpersoner.

Grymkäfts Fällor
Omslaget till Grymkäfts Fällor

I ett försök att förmodligen bredda sin utgivning, så valde Äventyrsspel i slutet av 1980-talet att ge ut så kallade Spelhjälpmedel i form av tre böcker. Dessa tre böcker var inte bundna till något specifikt system, utan var tänkt att kunna användas till vilket spel som helst. Först ut av dessa tre böcker var Grymkäfts Fällor, vilken Äventyrsspel gav ut 1987 och som var en svensk översättning av Grimtooth’s Traps (1981) från det amerikanska förlaget Flying Buffalo Inc. Enligt boken Äventyrsspel – bland mutanter, drakar och demon, så togs beslutet att ge ut en svensk utgåva av Grimtooth’s Trap då den sålde väldigt bra på Tradition. Den skulle i sin tur följas av böckerna Stadsintermezzo (1988) och Skattkammaren (1988), även dessa ursprungligen utgivna av Flying Buffalo Inc. Grundat 1970 av Rick Loomis (som även bidrar med några av fällorn), som trist nog gick bort i augusti 2019, är de kanske mest känt för sitt rollspel Tunnels & Trolls och Catalyst-serien, i vilket Grimtooth’s Traps ingick. Detta var en serie generiska rollspelshjälpmedel, som kunde användas oavsett vilket spel du använde och var rätt populära i början av 1980-talet. Efter att TSR styckades upp i slutet av 1990-talet, så är Flying Buffalo det nu äldsta aktiva rollspelsförlaget i världen.
Vad gäller den svenska utgåvan så var inte Tryckproduktion i Västerås, av någon oklar anledning, inblandad i produktionen av Grymkäfts Fällor. Istället hade Äventyrsspel vänt sig till det för mig fullständigt okända produktionsbolaget Studio Tre Torskar för att ge ut den här boken. Vilket leder till att den inte delar samma layout som resten av böckerna serien Spelhjälpmedel. Valet av det i detta sammanhang ovanliga produktionsbolaget, gör också att boken i vissa avseenden avviker något från övrig produktion vid tidpunkten. Men mer om det senare…
Boken är skriven av Paul Ryan O’Connor, eller Paul O’Connor, som ärligt talat kanske inte är hobbyns mest kände profil. Men efter ett par sökningar på Google, så lyckades jag faktiskt få reda på en hel del om O’Connor, som efter att han hoppat av skolan fick en tjänst hos Flying Buffalo. Här skrev han fler i böcker i serien av Grimtooth’s Traps, och var även involverad i att utveckla såväl brädspel, rollspel och datorspel. Han ska även jobbat en del åt Malibu och Marvel Comics, och var i början av 2000-talet involverad i att utveckla spelfranchiset Oddworld åt Oddworld Inhabitants. För illustrationerna av boken så hittar vi ett mer välkänt namn i dessa sammanhang, nämligen den kanadensiske illustratören Steve Crompton. Vid sidan av att illustrera böcker åt Flying Buffalo, så har han även jobbat som serietecknare och författare.
För den svenska redigeringen hittar vi två Äventyrsspelsveteraner i form av Anders Blixt och Olle Sahlin, medan översättningen är gjord av Isidor Atnister. Pseudonym för Gabriel Stein, och som han ofta gömde sig bakom när han översatte böcker åt Äventyrsspel. Stein som jobbade inom bankvärld, var enligt egen utsago i boken Äventyrsspel – bland mutanter, drakar och demoner, ovillig att ståta med sitt namn och valde därför att gömma sig bakom sin pseudonym.

Fällan "Runda Dörren"
Fällan ”Runda Dörren”

För en del så köptes boken in någon gång i slutet av 1980-talet, förmodligen på Leksakshuset. Tyvärr så lånade jag ut den till en kompis back-in-the-days, som trist nog aldrig lämnade tillbaka den. När så väl samlingen plockades upp i mitten av 2010-talet, så fick jag således ge mig på jakt efter ett nytt exempel på internet. Detta visade sig tyvärr inte allt för lätt, då boken av någon oklar anledning verkar vara förhållandevis eftertraktad och vilket leder till att priset på Tradera sätts därefter. Jag hade dock till slut tur, och kunde få tag i ett hyfsat exemplar för ett vettigt pris.
Efter att ha bläddrat igenom den ett par gånger och småskrattat åt alla tokiga fällor, så fick den ta sin rättmätiga plats tillsammans med de övriga två böckerna i serien. Där har den nu stått i lugn och ro ett tag, innan jag nu hastigt och mindre lustigt valde att väcka den ur dess dvala och läsa igenom den på allvar. Något jag faktiskt inte gjort sedan sent 1980-tal, och varför mitt minne av den är extremt rostigt. Det blir förstås inte bättre av att den användes sparsamt, om ens överhuvudtaget. Vid sidan av att vi sällan ägnade oss åt Dungeoncrawls, annat i ett och annat ströäventyr till Advanced Dungeons & Dragons, så fann jag fällor rätt ointressanta. Visst kunde man finna inspiration till egna kreationer i boken, men eftersom dödligheten i dem ofta var rätt hög, så var det sällan meningsfullt att nyttja dem rakt av.
Det var således med viss förväntan som jag satte mig ner i soffan, tände lampan och började läsa. För även om den en gång återfanns i min samling när det begav sig, så var mina minnen av den väldigt, väldigt vaga. Mycket mer än att jag fann boken smårolig, men inte speciellt användbar, har jag faktiskt inte. Det kanske mest slående minnet är dessutom inte från boken i sig, utan hämtat från boken ”De Övergivnas Armé” (1997), där den omnämns av författarna Björn Sjöstedt och Didi Örnestedt. Så med detta så tänkte jag lämna inledningen, och gå över till själva recensionen…

Den famösa "Hummerfällan"
Den famösa ”Hummerfällan”

Boken inleds med en varningstext att fällorna inte är menade att nyttjas i verkligheten, utan endast ”avsedda i speländamål. Om de byggs i verkligheten kan de förorsaka allvarliga skador”. En text som förmodligen var mer avsedd för den amerikanska marknaden, än den svenska, men som drygt tio år senare skulle inspirera Björn och Didi att i deras bok ta upp Grymkäfts Fällor som ett bevis för farorna med hobbyn. Detta trots att Ander och Olle, kanske oroade att boken möjligtvis kunde tolkas allt för bokstavligt, valde att plocka bort ett par fällor de ansåg var möjligt att bygga. Efter denna varningstext, så tar författaren Grymkäft, bakom vilken vi förmodligen finner Paul, över ordet och beskriver syftet med boken. I boken beskrivs 98 av Grymkäfts favoritfällor, som denne samlat ihop från jordens alla fyra hörn och vilka ”är utarbetade av en framstående medarbetare, envar en framstående spelledare”, med andra ord anställda på Flying Buffolo. Vid sidan av Rick Loomis, så har även bland annat författaren Michael Stackpole (som vid sidan av att skriva rollspelsrelaterade böcker, även skrivit flera böcker för Star Wars Expanded Universe). Underligt nog så upprepas en del av informationen när redaktören själv tar till orda, och vilken beskriver själva arbetet med att sammanställ alla fällor.

Fällan "Varma Lägerelden"
Fällan ”Varma Lägerelden”

Själva boken är indelad i fem kapitel, ”Fällor i Rum”, ”Fällor i Korridorer”, ”Fällor i Dörrar”, ”Föremål och Artefakter” och ”Saker”. Av dessa kapitel är det tredje kapitlet, som avhandlar fällor i korridorer, det mest omfattande sett till antal fällor och sidor. Varje fälla beskrivs med namn, hur de aktiveras, och vissa fall även deaktiveras, och vad som händer när någon aktiverar fällan. Själva beskrivningarna av fällorna varierar i längd, några – främst i det första kapitlet – är förhållandevis omfattande och kan täcka en eller kanske en och en halv sida, medan andra – vilka man hittar i de två avslutande kapitlen – är rätt kortfattade. Tonläget i beskrivningarna är väldigt humoristisk, och vilket kryddats med en rejäl skopa av ironi. Det är kanske bara jag, men jag får känslan att man faktiskt hade genuint kul när man skrev texten.
Till vissa av fällorna medföljer även en illustration, som dels visar hur fällan aktiveras och vad som sedan händer den/de stackare som drabbas av dess effekt. Det hela för lite lätt tankarna till den danske serietecknaren Storm P och hans intrikata och mer eller mindre onyttiga uppfinningar. För er som nu inte vet vem jag pratar om, så var Storm P signaturen för Robert Storm Petersen som kanske är mest känd i Sverige för de reklambilder han gjorde för det danska bryggeriet Tuborg, och vilka ofta involverade luffaren Perikles. Bilderna används än idag, och där den kanske mest kända är bilden med replikskiftet:
Du Perkles – ka’ Du sige mig – hvornaar smager en Tuborg bedst?
Hvergang!

Klassisk reklam för Tuborg av Storm P
Klassisk reklam för Tuborg av Storm P

Men tillbaka till boken nu. Fällorna är betygsatta enligt dess påstådda ”dödlighetsfaktor”, vilket anges i form av döskallar och sträcker sig mellan ett och fem. Det ska dock inte tolkas allt för bokstavligt, då betyget verkar – milt sagt – godtyckligt, och fällor som känns förhållandevis milda kan få ett högt betyg, medan sådana som otvivelaktigt känns extremt dödliga kan få ett lågt betyg. Det kan därför vara lite vanskligt att ta dem allt för bokstavligt, utan det är förmodligen bättre att läsa beskrivningen först och sedan bestämma sig.

Varje kapitel inleds med en kortare beskrivning av det område som avhandlas, och hur Spelledaren ska handskas med fällorna. Flera av kapitlen är indelade i undersektioner, för att på så sätt förenka jobbet för Spelledaren. Om det inte redan framkommit, så bör jag påpeka att chansen är hög att rollpersonerna antingen dödas eller skadas svårt av fällorna. Så den spelare som ser att sin Spelledare plockar fram den här boken och börjar bläddra, bör denne otvivelaktigt börja förbereda sig på att slå fram en ny karaktär tämligen omgående.
Vid sidan av att innehålla en mängd rep, fjädrar, hjul, lönndörrar och småkulor, så verkar konstruktörerna ha en lätt ohälsosam inställning till oljor, gaser och lava. Ett inte oansenligt antal fällor nyttjar sig även magi i någon form, vanligtvis i form av illusioner för att lura de ovetande rollpersonerna.
För att höja dödligheten, som om det behövs, så ges tips på hur man kan göra fällan ännu dödligare. Till de Spelledare som kanske nödvändigtvis inte vill döda sina spelares rollpersoner, utan bara invalidisera dem, så ges emellanåt tips till hur man kan göra fällorna mindre dödliga. I det första fallet handlar det ofta om att lägga till spikmattor, ersätta olika typer av gaser till mer explosiva varianter, smörja in allt och alla i smörjfett eller låta väggar och golv vara av mer porös art. Den Spelledare som önskar att spelarnas rollpersoner åtminstone ska ha någon form av möjlighet att undvika död och förintelse, uppmanas att plocka bort vissa aspekter eller ge rollpersonerna någon form av flykmöjlighet.

Fällan "Eye-catching Trap" togs bort i den svenska versionen.
Fällan ”Eye-catching Trap” togs bort i den svenska versionen.

Så vad blir då omdömet av Grymkäfts Fällor? Tja, det är väl med lite blandade känslor man lägger ifrån sig boken, å ena sidan är det otvivelaktigt en roande bok fylld av tokiga och galna fällor att plåga spelarnas rollpersoner med. Å andra sidan så är kanske många av fällorna svårt att riktigt använda sig av, då de i många fall antingen kommer döda eller invalidisera de stackars rollpersoner som utsätts för fällan. Det kan därför vara lite svårt att klämma in fällorna i ett äventyr, då åtminstone inte jag, spelar för att ta livet av spelarnas rollpersoner.
Snarare så infinner sig känslan att man ska nyttja boken och dess innehåll som inspirationskälla till sina egna fällor, vilka kanske inte nödvändigtvis kommer att leda till död och förintelse bland spelarnas rollpersoner.
Även om det tänkt att Grymkäfts Fällor ska kunna användas inom många olika genrers, så är ändå intrycket att de flesta förmodligen hör hemma i en fantasymiljö. Speciellt som många bygger, både direkt och indirekt, på någon form av magisk illusion för att dupera de tilltänkta offren. De flesta av dessa kan dock, med vissa modifikationer, klämmas in i spel utanför fantasygenren. Det finns dock några, bland annat fällan ”Ned” som otvivelaktigt hör hemma utanför fantasygenren, då den utgörs av en hiss, vars golv öppnas om någon trycker på knappen ned.
Vad kan man då säga om själva produkten? Precis som jag tidigare påpekat, så anlitades produktionsbolaget Studio Tre Torskar, vilka visserligen gör ett habilt jobb. Man lyckas med konststycket att klämmer in originalets drygt 60 sidor på 50 sidor, utan att för den delen ge boken ett allt för ihopklämt intryck. Samtidigt, originalet innehöll en hel del blanka sidor och illustrationer, som man av goda skäl valt att inte använda i Äventyrsspels version. Vad som däremot saknas, och som borde följt med från originalet, är ett index vart man hittar fällorna i boken. Eftersom vissa av fällorna endast beskrivs med två eller tre rader, så kan det emellanåt vara svårt att hitta dem. Speciellt som namnen, i likhet med originalet, göms i texten och att det enda som utmärker dem är att de är skrivna i fet och kursiv stil. Något som gör det plottrigt, speciellt om beskrivningen endast består av två eller tre rader.

Fällan "Bot mot sparkar"
Fällan ”Bot mot sparkar”

Översättningen av Isidor Atnister, eller Gaberiel Stein, är så där. Även om det är lika illa som översättningen av Sagan om Ringen – Rollspelet, så infinner sig intrycket att Gabriel bara översätt originaltexten rakt av. Även om texten är klart läsvärd, och stundtals underhållande, så uppstår emellanåt knepiga passager när Gabriel försöker att efterlikna originaltexten. Inget som stör texten allt för mycket, även om det emellanåt leder till ofrivilligt komiska meningsuppbyggnader.
Även om det står att Steven S Crompton står för illustrationerna i den – väldigt korta – kolonen till den svenska upplagan, så får jag känslan att andra illustratörer lämnat sina bidrag till boken. Av originalupplagan, där man använder sig av en kolofon som för tankarna till eftertexterna för en film, så antyds att Liz Danforth mycket väl kan ha lämnat ett eller annat bidrag till boken. Hur som helst, kvalitén på illustrationerna är något ojämna och det kan ibland vara lite svårt att riktigt se hur det är tänkt att fällorna ska fungera. De är dock godkända så länge de figurerar i ritningsformat, även om de emellanåt känns något plottriga.

Omslag Grimtooth's Traps
Originalmslaget för ”Grimtooth’s Traps”

Vem som stått för omslaget, vilket utgörs av en modifierad – och färglagd – version av originalet, är oklart. Men speciellt vackert är det inte, och för lite osökt tankarna till de hemsnickrade omslag som prydde Äventyrsspels tidiga produkter. Omslaget föreställer en äventyrare(?) iförd en gyllene pickelhuva och uniform(?), så står och funderar på det är värt att plocka något ur den vågskål fylld med rikedomar som hänger framför honom. Ovanför vågskålen, så hänger en gripklo, som förmodligen aktiveras genom en komplicerad uppfinning bestående av alldeles för många kugghjul när någon plockar bort föremål från skålen. Själva bilden ramas in av en kedja med peggar, och där den övre hälften domineras av bokens titel, där ”Grymkäft”skrivs i gotisk stil, medan ordet ”Fällor” placerats i en nitad låda med ljusblå bakgrund och där man använder sig av ett helt annat typsnitt. I det högra hörnet finns sedan en liten låda med rosa bakgrund där större delen av texten är i svart, men där de spel som Äventyrsspel producerar är skriven i en illröd färg som gör det svårt att utläsa texten. Baksidan är lika plottrig den, och det märks att Tryckproduktion i Västerås inte var inbladad i den här produkten.
Så slutbetyget för Grymkäfts Fällor är väl att den är en bättre produkt än jag kom ihåg från back-in-the-days. Men att dess användningsmöjligheter ändå får sägas vara begränsad, då allt för många av fällorna är på tok för dödliga. Däremot kan den otvivelaktigt ses som ett humoristiskt tidsdokument, då det uppenbarligen är en drift med själva rollspelshobbyn, som när den gavs ut dominerades av rollspel som gick ut på att rollpersonerna tog sig ner i gigantiska tunnelkomplex för att befria dessa på monster och rikedomar. Tunnelkomplex som förstås var fyllda med diverse fällor som rollpersonerna måste besegra innan de kunde tillgodogöra sig rikedomarna.
När Äventyrsspel i slutet av 1980-talet valde att ge ut boken, hade det dock gått sex år sedan originalversion gavs ut, och hobbyn – speciellt i Sverige – hade för länge sedan börjat lämna tunnelkomplexen som primära miljöer för äventyr.

Omslag för boken "De Övergivnas Armé"
Boken nämns i den famösa ”De övergivnas armé”

Som en liten kuriosa, så kan väl nämnas att boken, som inte verkar lämnat något större avtryck på rollspelssverige när den landade i butikshyllorna, ändå skulle lämna ett visst eftermäle. Jag talar givetvis om de båda pedagogerna Björn och Didis famösa bok De Övergivnas Armé, där boken beskrivs som en slags instruktionsmanual för hur man tillverkar fällor. För var och en som öppnat boken, så är det dock uppenbart att så inte är fallet. Även om det finns ett par fällor som möjligtvis skulle kunna tillverkas, om man är i ägo av ett gigantiskt underjordiskt komplex, så är det tveksamt om de praktiskt fungera i verkligheten.
Kanske oroade över hur boken skulle tas emot, så valde som sagt Anders och Olle att plocka bort fällorna Stair Snare och Eye Catching Trap. Två fällor inte bara skulle kunna gå att tillverka förhållandevis enkelt, den första är en slags mindre tigerfälla, utan också kunna fungera och potentiellt orsaka skada. Detta var trots allt en tidsperiod i Sverige när krigsleksaker fortfarande var väldigt kontroversiellt.

”Det känns inte långsökt att jämföra Grymkäfts Fällor med en annan handbok som beskriver människofällor, The Complete Book of Human Traps.

Oavsett vad, så är ändå det bara att konstatera att Grymkäfts Fällor är en usel instruktionsbok i hur man bygger fällor, då det enda som framgår av texten och bilderna hur de fungerar. Många kräver vid sidan av tillgång till magi, tillgång till flytande lava, giftiga gaser, monster (bland annat jättehumrar), ett gigantiskt underjordiskt komplex och förmodligen en mycket väl tilltagen månadspeng. Om man nu önskade lära sig anlägga försåtsmineringar, av någon oklar orsak, så fanns det förmodligen långt mycket bättre böcker i ämnet. Men visst, Hummerfällan vore förstås något att ha i källaren…
Hur Björn och Didi kunde ta boken seriöst, är för mig dock obegripligt. Vad som är ännu mer obegripligt är hur de tio år efter den kommit ut, när boken sedan länge försvunnit från butikshyllorna och förmodligen låg och samlade damm hos de som köpt den, fick för sig att plocka fram den som ett exempel på hobbyns subversiva sidor. Det borde stå tämligen klart för var och en som läser Grymkäfts Fällor att boken inte ska tas allt för seriöst, och att den ironiserar över de Dungeon Crawls som dominerade hobbyn i början av 1980-talet.
Det är nästan så att man undra om de överhuvudtaget läst boken, eller medvetet valt att misstolka den för att bekräfta sin teori. Med tanke på att det var en förhållandevis obskyr bok redan när den släpptes 1987, och att Grymkäfts Fällor tio år senare inte var den enklaste boken att komma över om man själv ville skaffa sig en uppfattning om vad Björn och Didi surrade om, så infinner sig känslan att det var ett högst medvetet val från författarna.

Med det tackar jag för att du tog dig tid…

Källor:
Oddworld’s Inhabitants: Paul O’Connor, Sr. Game Designer
Steve Crompton

Föregående

Signaler från yttre rymden

Nästa

Indy’s back!

  1. Henrik

    Jag köpte boken. Personen i gänget som brukade vara spelledare hotade med att införa värre fällor om boken någonsin användes.
    Jag använde några av fällorna i alla falla utan att det märktes.

    Men boken var rolig att läsa. Även sedan jag slutat spela har jag tittat i den. Dt lilla elaka barnet tittar ännu fram i mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: