KAMPEN OM CITADELLET

är ett spännande äventyrsspel där du kontrollerar en av fem olika megakorporatioiner; Bauhaus, Capitol, Cybertronic, Imperial och Mishima.

I uppdrag efter uppdrag leder du din korporations hjältemodiga Doomtroopers i strid mot nefariten Alakhai och den Mörka Legionen, som försöker erövra Solsystemet.

Dina Doomtroopers måste ge sig in i Alakhais citadell och slåss mot hans förvridna kohorter av monster, genomföra livsfarliga uppdrag och utmanövrera de andra spelarnas grupper – allt i ett heroiskt försök att rädda mänskligheten.

Slaget mot den Mörka Legionen har börjat!

Omslag till brädspelet "Kampen om Citadellet"
Omslag till brädspelet ”Kampen om Citadellet”

Så har den då äntligen landat i samlingen, det klassiska brädspelet Kampen om Citadellet från Casper/Äventyrsspel från 1993. Tänkt att sparka igång Äventyrsspels nästa stora rollspelsprojekt Mutant Chronicles, var Kampen om Citadellet företagets kanske mest ambitiösa projekt hitintills. Även om det kanske är lite tillspetsat att påstå att företagets framtid hängde på Kampen om Citadellet, så var det onekligen en viktig pusselbit för att säkra Äventyrsspels fortsatta existens. (Nya) Mutant var på sluttampen av sin existens, och ett nytt spel i familjen var således högsta prioritering. Men med en vikande hemmamarknad, där intresset för hobbyn störtdykt, insåg det kvarvarande gänget på Åsögatan att företagets nästa stora satsning på Mutantfamiljen inte fick misslyckas, speciellt som det var tänkt att lanseras internationellt.

Det kortlivade "Mutant R*Y*M*D" var bara ett interimspel fram tills man tagit fram "Mutant Chronicles".
Det kortlivade ”Mutant R*Y*M*D” var bara ett interimspel fram tills man tagit fram ”Mutant Chronicles”.

Tanken var att skapa en helhetslösning, där kampanjvärlden inte enbart kunde användas som bakgrund till ett kommande rollspel, utan även brädspel, böcker, de allt mer populära kortspelen och figurspel. Efter långa och omfattande diskussioner på kontoret på Åsögatan, kom man till slut överens om att den nya kampanjvärlden skulle gå under namnet Mutant Chronicles. Men redan innan man kommit så långt i arbetet, så kände sig Äventyrsspel tvungen att snabbt plocka fram en interimsprodukt att fylla butikshyllorna med. Resultatet blev det hastigt framtagna Mutant R*Y*M*D, vilket var en slags konstig blandning av Kult, Alienfilmerna, Warhammer 40k och (nya) Mutant. Spelet hade dessutom knappt lämnat tryckeriet innan Fredrik Malmberg, enligt egen utsago, tog död på det innan det ens hamnat på butikshyllorna. Mycket mer än några artiklar i Sinkadus, och äventyret “Operation Kirkwood” blev det inte innan spelet försvann från butikshyllorna.

”Operation Kirkwood” var det enda äventyr som gavs ut till Mutant R*Y*M*D

Men oavsett hur uselt och illa mottaget Mutant R*Y*M*D nu än blivit, så hade det skänkt Äventyrsspel tid och erfarenhet. Projektet som i offentliga sammanhang gick under namnet “Det stora steget”, hade nu också tillkännagetts i ett av de allra sista numren av Sinkadus innan denna institution inom svenskt rollspelande, förvandlades till en ännu mer själlös affisch. Inte nog med att man visste vad som funkade och inte funkade, man hade också passat på att ge ut ett annat brädspel med plastfigurer under tiden. Likt Mutant R*Y*M*D, så kan knappast brädspelet Drakriddarna betecknas som ett av Äventyrsspels mer minnesvärd spel. Framtaget av Henrik Strandberg, Nils Gulliksson och Olle Sahlin, fick konstruktörerna en smärre chock när de fick se de medföljande plastigurerna, vars kvalité inte riktigt överensstämde med förväntningarna. 

Brädspelet "Drakriddarna" gav Äventyrsspel viktig erfarenhet i hur man skulle och inte skulle göra
Brädspelet ”Drakriddarna” gav Äventyrsspel viktig erfarenhet i hur man skulle och inte skulle göra

Under arbetet med Kampen om Citadellet, så beslutade sig Äventyrsspel för att köpa den skotska figurtilverkaren Heartbreaker för att på så sätt få lite bättre kontroll över produktionen. Nu var inte förvärvet av skotska Heartbreak Äventyrsspels enda internationella affär, tanken var ju att lansera hela projektet på både svenska och engelska. Eftersom Äventyrsspel saknade kontaktnätet för att sköta den internationella distributionen, gick man samman med den amerikanska brädspelstillverkaren Pressman Toy Corporation. Vilka förmodligen såg en chans att få upprepa Milton Bradleys framgångar med HeroQuest, vilket förstås var en gigantisk förebild även för Äventyrsspel. Tyvärr skulle det visa sig att beslutet att slå sig ihop med Pressman Toy Corporation skulle få förödande konsekvenser…

Kampen om Citadellet kändes lika ball som Space Crusade eller Hero Quest, men det var alltså helsvenskt…

Fredrik Malmberg, ”Boken om Mutant”

Medan Olle Sahlin slet med att få ihop Blood Berets – Imperials Stolthet, vilken även den skulle ges ut på engelska, så gick arbetet med Kampen om Citadellet framåt. Medan dagarna vigdes åt att skriva regler, bakgrundsmaterial och skissa på spelplanen och figurerna, så vigdes nätterna åt att testa reglerna, ofta tillsammans med Entombed, Sator och Nomads som Michael Stenmark dragit med sig till Åsögatan.

Brädspelet ”Blood Berets” från Äventyrsspel

Så efter nästan två års slit, där man engagerat hela kontoret och ett otal frilansare, började man äntligen se ljuset i slutet av tunneln. Det hade varit en fascinerande resa, som också tyvärr signalerade slutet på det “gamla” Äventyrsspel. Men även om det varit en ansträngande resa, så var de flesta nöjda med slutprodukten. Man hade skapat ett brädspel för tre till fem personer, där varje spelare tog rollen som en av de megakorporationer som nu styr världen (och vårt solsystem)  och leda denna i kampen mot ondskan och möjligheten till ännu mer rikedom. Spelet är uppdelat i tio scenarion, där svårighetsgraden successivt ökas ju längre du kommer i handlingen. Likt föregångaren, och förebilden, Space Hulk så belönas spelarna med erfarenhetspoäng och möjligheten att köpa nya vapen och utrustning för varje lyckat uppdrag. För att undvika att spelet känns repetitivt, speciellt för den som kontrollerar motståndaren, så turas spelarna om att spela fienden. Poäng spelaren lyckas tillförskansa sig under dessa ronder, kan sedan användas för att biffa upp sina egna pjäser.

Men precis innan den internationella versionen skulle gå i tryck, så får Äventyrsspel veta att Pressman Toy Corporation, utan att informera sina svenska partners, gått in och ändrat i spelreglerna då man tyckte det var alldeles för komplicerat och svårt för ett familjespel. I ett svep hade det mödosamt framtagna regelverket slagits i spillror…

Där gick luften ur mig

Michael Stenmark om när han fick höra att pressman toys ändrat i reglerna

För egen del måste jag faktiskt säga att jag aldrig spelet Kampen om Citadellet, och väldigt vaga bilder av att ha sett det i butikshyllorna. Jag vet att en av mina kompisars lillebror hade det, men något större intresse av att låna det för en kväll hade vi aldrig. Nu när jag på medelålderns höst försöker att komplettera samlingen, så har dock spelet hamnat högt upp på inköpslistan. Tyvärr får man väl bara konstatera att jag inte verkar vara ensam i jakten på spelet, vilket förstås lett till att priset är därefter. Men när jag en dag ramlade över en annons på Facebook, där spelet såldes till ett högst rimligt pris, så kunde jag förstås inte säga nej.

Ezoghoulen
Ezoghoulen

Undantaget omslaget, vilket av andra spel jag sett till försäljning på nätet, så är spelet i mycket gott skick och den sedvanliga genomgången av innehållet innebar inga anmärkningar. Omslaget ja, det är faktiskt ingen annan än den legendariske Les Edwards, mannen bakom omslaget till ovan nämnda HeroQuest, som är upphovsmannen till detta. Utan att vara någon större expert i ämnet, så antar jag att detta omslaget är ett av hans mindre kända konstverk.

De sista scenariona är ganska svåra.

Jerker Sojdelius, ”boken om Mutant”

Själva kvalitén på innehållet då? Tja, innehållsmässigt så måste jag säga att Äventyrsspel inte sparat på krutet. De dynamiska kartorna är fullt acceptabla, och katedralen i kartong är onekligen imponerande, om än förmodligen inte speciellt praktisk. Det är också gott om kort, brickor och andra hjälpmedel för spelarna att hålla reda på färdigheter och så vidare. Men givetvis är det varken kartorna eller diverse kort och andra tillbehör som är spelets huvudfokus, utan det är förstås de medföljande plastfigurer. Det följer en uppsjö av figurer med i spelet, något man knappast kan sägas varit speciellt bortskämd med vid tidpunkten för att spelets släpptes. Tyvärr måste jag medge att jag inte finner figurerna speciellt tilltalande, och kvalitetsmässigt skiljer de sig inte nämnvärt från vad Games Workshop producerade till HeroQuest fyra år tidigare. Det smått amatörmässiga intrycket blir inte bättre av valet av färg på figurerna, som ofta gör det väldigt svårt att urskilja de fåtaliga detaljer som finns. Men med detta sagt, jag har ingen direkt nostalgisk koppling till spelet, vilket iofs även gäller HeroQuest. Den enda figuren som höjer sig över mängden, och då inte enbart bokstavligen, är Ezoghoulen, vilken förmodligen än idag måste anses vara den mest urflippade plastfigur jag någonsin sett i ett brädspel. När jag först grävde igenom lådan så trodde jag först att det var en skeletthäst från Warhammer som letat sig ned i lådan, men jag insåg snabbt att så icke var fallet.

Några av de figurer som medföljer i spelet.
Några av de figurer som medföljer i spelet.

Får väl se om jag någon gång drar ihop några kompisar för att spela igenom spelet, eller om jag bara nöjer mig med att läsa igenom reglerna…hur som helst, jag hoppas kunna återkomma till Kampen om Citadellet…

Källor:
Orvar Säfström & Jimmy Wilhelmsson: Äventyrsspel – bland mutanter, drakar och demoner; Bokfabriken 2015
Orvar Säfström & Jimmy Wilhelmsson: Mutant – minnen från den förbjudna zonen; Fandrake 2018